Poesi för kemister?

Som många andra blev jag genast intresserad - närmast till mig i trasorna - när Daniel Sjölin presenterade poesins periodiska system. Som gammal kemist såg jag framför mig en kompatibilitet mellan kemins periodiska system och det nya för poesin, och fick genast igång tankar kring poesimaskiner, automatiskt språk, och Oulipo-gruppens olika lekar och experiment med begränsningar.

Men tji fick jag; det fanns ingen sådan kompatibilitet. Mina drömmar gick i kras.

Men skam den som ger sig. Det här kan ju fungera som inspirationskälla till egna experiment. Kanske borde någon ta tag i prosans periodiska system? Kanske till och med jag?

Jag ska aldrig mer missa bilderna!

Marjane Satrapi: Persepolis, del 1, Ordfront Galago, 2004

Det känns som om jag borde ha läst den här boken för länge, länge sen, men det har liksom inte blivit av. Ett tag verkade alla prata om den och jag tänkte redan då: ”Ska jag läsa en tecknad serie så ska det vara den.” Fast det blev andra i stället och den här fick lydigt vänta. Tills min blick mötte den i facket för serieböcker på ett av de lokala biblioteken.

Så nu har jag äntligen läst den och det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det förrän nu. Och inte bara för att den var bra – för det var den – utan för att den var riktigt bra; och för att den gick så snabbt att läsa, men ändå gav så stort utbyte.

Jag gillar skarpt hur Satrapi utnyttjar sina egna, vardagliga upplevelser och relaterar dem till ett större skeende när hon sätter in dem i en social och historisk helhet, som effektivt illustrerar situationen i det dåtida Iran. Och trots att den helheten är ganska tragisk, rentav deprimerande, förmår hon krydda sina anekdoter med en välbehövlig dos humor. Och det är troligen en av anledningarna till att resultatet blir så lyckat.

En annan anledning är givetvis de enkla, men effektiva svartvita teckningarna som dryper av tusch och svärta och träffsäkert illustrerar bokens handling. Utan dem skulle det inte fungera lika bra. Jag kan fortfarande se lilla Marjanes olika känslouttryck framför mig, långt efter att jag slutade läsa. Och hur de vuxna träder fram ur bakgrunden och liksom skär med en kniv genom hennes oskuldsfulla verklighetsuppfattning. Och vips, träder ännu ett känslouttryck fram, fast diametralt motsatt det tidigare. Verkligen effektfullt.

När jag tidigare har läst tecknade serier, har jag i efterhand insett att jag oftast begår ett ödesdigert fel under själva läsningen (samma fel som jag nästan dagligen begår när jag läser olika berättelser för mina barn): jag har helt missat bilderna och bara plöjt igenom textmassan. Det är troligen mest av gammal vana – jag är trots allt textfokuserad som läsare. Men det innebär att jag missar stora delar av de olika serieböckerna och kanske är det därför jag aldrig riktigt har förstått det blandmedium som serieteckning faktiskt är. Bilderna är ju minst lika viktiga som texten, i många fall kanske till och med viktigare.

Nu ser jag fram emot att läsa också de återstående delarna i serie-serien. Att hoppas att de håller samma höga klass är förhoppningsvis inte att hoppas för mycket.

Äntligen har jag fullbordat sf-eposet, igen

Isaac Asimov: Forward the Foundation, Bantam Books, 2004

Den andra uppföljaren gick lite fortare att läsa än den första. Kanske var det för att jag var mer insatt i ämnet och kunde plöja på lite fortare, eller så var det andra omständigheter, som att jag hade mer tid än när jag läste förra boken, eller helt enkelt för att boken hela tiden kändes engagerande och medryckande.

Och jag är verkligen dubbelt glad. Dels för att jag överhuvudtaget tog mig tid att läsa om alla sju böckerna i Asimovs mäktiga stiftelse-epos. Dels för att jag läste dem i den troligen mest givande ordningen, som visade sig vara i den ordning som de skrevs. För de två sista, de båda uppföljarna, avslöjar alldeles för många detaljer som man helst inte bör känna till när man läser de tidigare böckerna. Så om någon tänker ge sig på att läsa den här serien, rekommenderar jag verkligen att man börjar med den ursprungliga stiftelsetrilogin, det vill säga Foundation, Foundation and Empire och Second Foundation, för att sedan fortsätta med de två fortsättningarna Foundation’s Edge och Foundation and Earth, innan man slutligen tar sig an de två uppföljarna. På så sätt får man ut mesta möjligt av de sju böckerna, som alla har sina förtjänster.

Precis som den föregående uppföljaren – Prelude to Foundation – handlar den här boken om Hari Seldons kamp för att fullborda psykohistorian innan imperiet faller samman. Och liksom i den föregående boken sägs inte så mycket om psykohistorian i sig, utan mest om de olika skeenden runt omkring på planeten Trantor. Men i den här boken kommer vi också närmare personen Hari Seldon och hans innersta kretsar. Vi får mer ingående skildringar om hans relationer till sina närmaste och hur han, i princip, offrar dem för mänsklighetens bästa, det vill säga för psykohistorian.

Det blir även en del död och elände i boken, men det är på många sätt perifert och får inget större genomslag, vare sig i boken eller för läsaren – och det trots att det gång på gång upprepas vilket oerhört slag tragedin innebar för Hari Seldon. Ändå fortsätter han kämpa för att fullborda psykohistorian och lämnar slutligen över rodret till sin sondotter Wanda, som i det dolda har en central roll för det kommande utövandet av psykohistoria. Men exakt hur den rollen artar sig, tänker jag inte avslöja här – jag vill inte förstöra för eventuellt nytillkomna läsare.

Summa summarum tycker jag att alla böckerna i den hör serien har varit klart läsvärda, om än på olika sätt. De första tre för sitt fokus på hur en civilisation uppstår. De två nästa för sitt undersökande av människan och hennes drivkrafter. Och de två sista för att de lite cyniskt skildrar människans och civilisationens tillkortakommanden.

Och tillsammans utgör de ett fantastiskt litterärt verk, fyllt av insikter om mänskligheten, civilisationskritik och härlig sf-utopi.

Sf-epos eller platt och mesig thriller?

Isaac Asimov: Prelude to Foundation, Bantam Books, 2004

Oj, oj, oj, nostalgin är en stark, mörk kraft. Men den fick mig i alla fall att läsa om en av min ungdoms stora läsupplevelser: böckerna i Asimovs stiftelse-serie. Och den här gången på originalspråk.

Den här, Prelude to Foundation, är den sjätte i raden (av totalt sju) och är en så kallad prequel; det vill säga: den utspelar sig, kronologiskt sett, före den ursprungliga stiftelsetrilogin och dess två efterföljare. Boken handlar om Hari Seldon och hans väg till psykohistorian, den vetenskap med vilken han kunde förutse det flertusenåriga imperiets fall och med vars hjälp han ville bidra till att bilda ett nytt och stabilare imperium tusen år efter det förra imperiets fall. Det handlar alltså om ursprunget till den psykohistoria som genomsyrar de fem föregående delarna i serien.

Men tyvärr handlar det inte så mycket om psykohistorian i sig, utan mer om hur Seldon blir ett jagat villebråd och hetsas mellan olika maktkonstellationer som vill använda honom och psykohistorian som ett medel för att säkra sin makt. Och det är det väl egentligen inte så mycket att orda om. För att kräva av Asimov att han i detalj ska förklara psykohistorian och dess mekanismer, är givetvis omaga. Det är ju en helt påhittad vetenskap som i de övriga böckerna fungerar just i sin kraft av att vara närmast magisk och så där sf-artat visionär.

Men samtidigt blir det lite tamt, när ens ungdoms fantastiska sf-äventyr – det stora rymdeposet – plötsligt förvandlas till mer av en sf-thriller med inslag av rymdopera. Likväl finns de element kvar som troligen var de som till en allra första början lockade mig till serien. För det första utspelade sig böckerna i rymden i en avlägsen framtid. För det andra var psykohistorian en vetenskap baserad på matematiken, ett av mina favoritämnen, som jag lätt kan förföras av än i dag. Och för det tredje handlade det om hur civilisationer uppstår och faller (jag har länge tänkt läsa Oswald Spenglers Västerlandets undergång, vars cirkulära tidsuppfattning med olika kulturer som uppstår och faller, har en sällsam attraktionskraft på mig). Hela stiftelse-serien har nog också en hel del att göra med att jag så småningom fann mig spendera timme efter timme framför datorn med olika versioner av Sid Meyers fantastiska spel Civilization.

Javisst blir det lite tamt, kanske en aning urvattnat. Men ändå kan jag knappt lägga boken ifrån mig, det finns något som trollbinder mig; något som inte bara utgörs av nostalgins förtrollande kraft. Nej, det är något annat, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Något som också fick mig att formligen kasta mig över nästa prequel – jo, det finns två – direkt efter att jag hade avslutat den här. För det finns likväl en hel del kvaliteter i böckerna. Och Asimov är utan tvivel en ytterst skicklig författare, som har både stil och språk i sin makt. För trots att det blir lite formelaktigt, när Seldon, i sin flykt från olika maktgrupper, skickas runt till planeten Trantors olika sektorer, finns det ändå något levande och engagerande över det hela. Och trots att människorna i de olika sektorerna på ett nästan överdrivet genomskinligt – och stundtals ganska primitivt – sätt blir till en bild av vår jords olika folkslag, känns det ändå som om karln har något viktigt att säga.

Fast i slutändan handlar det inte så mycket om rymdepos eller psykohistoria. Och inte heller om matematik eller civilisationers uppgång och fall. Snarare handlar det om människan och hur hon agerar och reagerar i olika situationer. Det man framför allt får sig till dels i den här boken är en inventering av människan och hennes olika möjligheter och hur möjligheterna alltför ofta hindras av andra människors maktfullkomlighet och egocentrism – ungefär så som på jorden i dag, drygt 10 000 år innan stiftelse-serien utspelar sig; här finns således även en uppenbar politisk och ekonomisk resonansbotten.

Men i böckerna om stiftelsen finns ett stort undantag, en starkt lysande fyrbåk vid namn Hari Seldon: den store idealisten, som för människans och den civiliserade världens bästa, skapar psykohistorian. Tänk om det fanns en sådan människa, IRL. Det, ni.

Ett slag för jämställdhet

Karolina Ramqvist: Flickvännen, Wahlström & Widstrand, 2009

Karolina Ramqvists senaste bok handlar om Karin, flickvän till storgangstern John. De bor i ett stort, flott hus som hon fick av honom i alla hjärtans dag-present. Under den tid som boken utspelar sig är hon där ensam, eftersom John är ute på ett jobb – ett värdetransportrån. Det sker ganska ofta att John försvinner några dagar på olika jobb, och då varken kan eller får Karin försöka kontakta honom. Karin har inget jobb, utan går hemma och står för markservicen.

Känns bilden igen?

Nja, kanske inte direkt, för det är väl inte så särskilt vanligt att ha en gangster som pojkvän. Men pröva med att överföra bilden till en mer vardaglig miljö, med en kvinna som sköter hemmet och kanske jobbar deltid, och en man som har ett så viktigt jobb att det bara måste gå före allt annat, varför han ofta är frånvarande.

Så där, nu känns kanske bilden, tyvärr, lite mer bekant?

För just så kan det se ut i många familjer, där det är kvinnan/mamman som drar det tyngsta husliga lasset, medan mannen/pappan ofta är alltför frånvarande. Han behöver inte ha ett tillnärmelsevis så extremt yrke som John i boken, men likväl kan han bara inte offra någon del av sitt arbetsliv för att vara mer med sin familj. På så sätt kan man läsa boken som ett inlägg om jämställdhet och delat föräldraansvar. Det dras visserligen till ytterlighetens gräns i boken, men så måste författare ofta göra för att göra sin berättelse mer effektiv – ett etablerat litterärt grepp, helt enkelt.

Men det var samtidigt det som gjorde att jag långa stunder hade svårt med hur jag skulle förhålla mig till boken och för att förstå vart Ramqvist ville komma. Men så plötsligt insåg jag att Karins stora hemlighet – att hon döljer för John att hon går på p-piller – är det som öppnar för att tolka hela boken som ett försvar för jämställdheten och att en familj endast kan fungera om båda föräldrar finns närvarande och delar på föräldraskapet. För så skulle det aldrig kunna bli i Johns och Karins familj. Och så är det tyvärr heller inte i dagens samhälle.

De små p-pillren får så oerhört stor betydelse i boken, eftersom de får Karins hela låtsade värld att börja krackelera – de visar att det trots allt finns en spricka i den granna fasaden. För Karin intalar sig hela tiden att hon har det bra och att hon själv har valt att leva det här livet; ett liv i ovisshet när John är borta på olika jobb. Karin lever i något av en drömvärld, vilket illustreras av att hon hela tiden jämför sig med karaktärerna Karen och Henry ur filmen Maffiabröder (1990). Och i mångt och mycket är Karins liv som i en film: pengar är aldrig en bristvara, hon bor i ett stort fint hus och har egentligen inga bekymmer; förutom det att John ofta är borta i långa perioder.

Men trots att hon hela tiden försöker intala sig själv att allt är bra och att det är det här hon vill ha, så har hon en hemlighet för John – hon går på p-piller. Hon vill nämligen inte få ett barn som tvingas att leva ett liknande liv, med en frånvarande pappa som när som helst kan vara försvunnen för evigt. På så sätt är hon också en mycket stark kvinna, mitt i all sin undfallenhet och sorglösa inställning. Men det visar också på skevheten i vårt samhälle, där det oftast är kvinnan som drabbas extra hårt när ett par går skilda vägar, eftersom det är mannen som drar in pengarna och därför, precis som John, sitter på den reella makten.

Flickvännen har alltså ett lovvärt budskap som samtidigt inte skrivs läsaren på näsan. För mig tog det rätt lång tid att få rätsida på boken, så det var med stor lättnad jag plötsligt – faktiskt så sent som när jag skrev det här – insåg att de gömda p-pillren var en nyckel till boken, och en effektiv ingång till att få ut något av den.

Se där, vad lite skrivande kan göra för att få igång tankeverksamheten. Kanske är det också just därför den här bloggen existerar.

Alice gick hem, fast inte hos mig (men väl till sig)

Lewis Carroll: Alice’s Adventures in Wonderland & Through the Looking Glass (1865, 1872), MacMillan Children’s Books, 1980

Det känns som om det råder rena rama Alice-hysterin just nu. Vi städade källaren och hittade både den här utgåvan och en version på svenska. Och precis då hade jag på allvar börjat intressera mig för Tim Burtons film, så det passade ju bra att läsa om Alices olika äventyr, både för mig själv och för barnen. Sedan föll det sig också så att några vänner hade läst boken för sina barn, skulle läsa originalet på engelska, faktiskt redan hade sett den nya filmen och även hunnit med att se Disney-versionen. Snacka om att Alice är i ropet; åtminstone i min lilla del av världen.

Men hur var det då att läsa om Alice och hennes äventyr? Tja, det var väl lite si och så. Av någon anledning har jag alltid svårt för barnböcker av det lite äldre stuket, eller ja för de flesta böcker av lite äldre stuk, faktiskt. Jag vill gärna smickra mig själv med att intala mig att det är för att jag är en så modern människa, varför jag inte längre kan ta till mig berättelser som har lite drygt 100 år på nacken. Fast egentligen handlar det väl om att jag inte riktigt kan egga upp något intresse för den typen av berättelser; det är som om någonting saknas för att jag ska kunna uppskatta dem på allvar.

Och just så är det med berättelserna om Alice. Det känns som om de båda två rymmer många underfundiga och intressanta uppslag, men att de inte riktigt hänger ihop och bildar någon helhet. Det är som om det är något som liksom ligger och skaver och gör att det inte riktigt går ihop. Eller att det helt enkelt inte är tillräckligt drömskt för att man ska köpa att Alice drömmer, men heller inte så pass verkligt att man köper att det skulle vara på riktigt. Och det är med en rätt kluven känsla jag lämnar boken bakom mig, för den gav egentligen inte mycket mer än ett fåtal minnesvärda passager med ganska långtråkiga och ologiska transportsträckor däremellan. Fast kanske ska man skylla det på att jag inte lyckades hitta mina 1800-talsglasögon och läste boken genom mitt moderna filter.

Men det känns ända lite som om Lewis Carroll var en alltför medelmåttig författare för att klara av att förvalta de goda uppslag som han trots allt lyckades komma upp med. Och hans första tanke att hela berättelsen från spegelvärlden skulle tryckas med spegelvänd skrift är ganska befängd, men vittnar lite om hans något förvridna romantiska uppfattning. Och att böckerna sedan är skrivna om och åt den 20 år yngre Alice Pleasance Liddell – som var 13 när den första boken kom och 20 när den andra kom – skänker dessutom det hela ett stänk av gubbsjuka.

Det som främst uppehöll mina tankar när jag läste var att det här skulle kunna bli en alldeles sagolik berättelse om stoffet hamnade i rätt händer, hos någon som hade kunnandet att forma en intrig som matchar de olika uppslagen i fantasi och elegans. Och jag kan för lite om historien kring Alices vidare öden i bok- och filmvärlden för att kunna uttala mig om stoffet ännu har fått sin optimala uttolkare, men jag är mycket spänd på att se hur Tim Burton har lyckats. Det kan mycket väl vara en riktig soppa, men man måste ju få hoppas.

Den obarmhärtiga hungern

Herta Müller: Atemschaukel, Hanser Verlag, 2009

Det som genomsyrar allt i den här boken är en omåttlig känsla av hunger, framför allt efter något att äta, men även efter att få leva. Boken utspelas nämligen till största del i ett ryskt fångläger i Ukraina. I lägret vistas huvudpersonen Leo under fem långa år, från slutet av andra världskriget och fram till några år efter kriget.

Där lever Leo tillsammans med andra olyckliga som till synes slumpvis har valts ut till att hamna i lägret. Det vimlar av säregna karaktärer, alla märkta av den egenartade upplevelsen av att bo och slita och hungra och lida och våndas i ett fångläger, och alla skildrade på ett enkelt och karaktärsfast sätt.

Boken är långt ifrån underhållande och är heller inte särskilt underhållande skriven. Tvärtemot är den ofta ganska grå och trist i framställningen, med ett otal beskrivningar och torra iakttagelser som staplas ovanpå varann. Men samtidigt är det som om något sker med allt det som återges i det närmast monotona mumlet – det liksom växer och blir till något annat, något mycket större än sina enskilda beståndsdelar. Och däri ligger väl faktiskt något av Müllers storhet, det att hon vågar lita på sin berättelse och att den ska förmå engagera trots avsaknaden av inbjudande tilltal.

Herta Müller är stilistiskt säker och kan som få andra upprepa och variera liknande tematik i oändlighet utan att det känns tråkigt eller monotont, eller ens det minsta kvävande att läsa. Utifrån den här enda boken som jag har läst av henne har jag inget emot att de arton i Akademien valde att belöna henne med Nobelpriset. Och jag ska absolut hålla utkik efter fler böcker av henne i framtiden (och bland hennes tidigare böcker).

Det är rörande att läsa om hur Leo, när han äntligen blir frigiven – ja, frigiven och frigiven, lägret upplöses bara och kommendanten ber dem helt enkelt att dra – inte längre, ens 60 år senare, förmår äta utan att känna sig illa till mods. Så märkt är han av den allt genomsyrande hungern, som fick honom – och alla de andra i lägret – att hela tiden bevaka allt ätbart med högsta beredskap. Varenda ynka liten matbit var guld värd, och mer än det. Så även 60 år senare äter han noga varendaste brödsmula och tuggar omsorgsfullt för att maten ska vara längre och mätta bättre. För aldrig igen kan han lita på att det alltid ska finnas mat att äta. De fem åren i lägret förändrade honom för evigt. Och det är väl en lärdom – bland andra – som man kan dra av boken: att fångläger, som ju inte är helt ovanliga ens i vår nya civiliserade värld, inte på något sätt kan framställas som ”humana” – de sätter ofrånkomligen ett märke på de drabbade, ett psykologiskt ok som måste vara oerhört tungt att bära.

Till en början var tanken att boken skulle skrivas tillsammans med Oskar Pastior som själv suttit i ett ryskt fångläger (vilket även Müllers mamma gjorde) under den tid som boken utspelas. Men han dog 2006, så Müller fick fullborda boken på egen hand, och det är jag henne evinnerligt tacksam för. Den var verkligen en upplevelse.