Karolina Ramqvist: Flickvännen, Wahlström & Widstrand, 2009
Karolina Ramqvists senaste bok handlar om Karin, flickvän till storgangstern John. De bor i ett stort, flott hus som hon fick av honom i alla hjärtans dag-present. Under den tid som boken utspelar sig är hon där ensam, eftersom John är ute på ett jobb – ett värdetransportrån. Det sker ganska ofta att John försvinner några dagar på olika jobb, och då varken kan eller får Karin försöka kontakta honom. Karin har inget jobb, utan går hemma och står för markservicen.
Känns bilden igen?
Nja, kanske inte direkt, för det är väl inte så särskilt vanligt att ha en gangster som pojkvän. Men pröva med att överföra bilden till en mer vardaglig miljö, med en kvinna som sköter hemmet och kanske jobbar deltid, och en man som har ett så viktigt jobb att det bara måste gå före allt annat, varför han ofta är frånvarande.
Så där, nu känns kanske bilden, tyvärr, lite mer bekant?
För just så kan det se ut i många familjer, där det är kvinnan/mamman som drar det tyngsta husliga lasset, medan mannen/pappan ofta är alltför frånvarande. Han behöver inte ha ett tillnärmelsevis så extremt yrke som John i boken, men likväl kan han bara inte offra någon del av sitt arbetsliv för att vara mer med sin familj. På så sätt kan man läsa boken som ett inlägg om jämställdhet och delat föräldraansvar. Det dras visserligen till ytterlighetens gräns i boken, men så måste författare ofta göra för att göra sin berättelse mer effektiv – ett etablerat litterärt grepp, helt enkelt.
Men det var samtidigt det som gjorde att jag långa stunder hade svårt med hur jag skulle förhålla mig till boken och för att förstå vart Ramqvist ville komma. Men så plötsligt insåg jag att Karins stora hemlighet – att hon döljer för John att hon går på p-piller – är det som öppnar för att tolka hela boken som ett försvar för jämställdheten och att en familj endast kan fungera om båda föräldrar finns närvarande och delar på föräldraskapet. För så skulle det aldrig kunna bli i Johns och Karins familj. Och så är det tyvärr heller inte i dagens samhälle.
De små p-pillren får så oerhört stor betydelse i boken, eftersom de får Karins hela låtsade värld att börja krackelera – de visar att det trots allt finns en spricka i den granna fasaden. För Karin intalar sig hela tiden att hon har det bra och att hon själv har valt att leva det här livet; ett liv i ovisshet när John är borta på olika jobb. Karin lever i något av en drömvärld, vilket illustreras av att hon hela tiden jämför sig med karaktärerna Karen och Henry ur filmen Maffiabröder (1990). Och i mångt och mycket är Karins liv som i en film: pengar är aldrig en bristvara, hon bor i ett stort fint hus och har egentligen inga bekymmer; förutom det att John ofta är borta i långa perioder.
Men trots att hon hela tiden försöker intala sig själv att allt är bra och att det är det här hon vill ha, så har hon en hemlighet för John – hon går på p-piller. Hon vill nämligen inte få ett barn som tvingas att leva ett liknande liv, med en frånvarande pappa som när som helst kan vara försvunnen för evigt. På så sätt är hon också en mycket stark kvinna, mitt i all sin undfallenhet och sorglösa inställning. Men det visar också på skevheten i vårt samhälle, där det oftast är kvinnan som drabbas extra hårt när ett par går skilda vägar, eftersom det är mannen som drar in pengarna och därför, precis som John, sitter på den reella makten.
Flickvännen har alltså ett lovvärt budskap som samtidigt inte skrivs läsaren på näsan. För mig tog det rätt lång tid att få rätsida på boken, så det var med stor lättnad jag plötsligt – faktiskt så sent som när jag skrev det här – insåg att de gömda p-pillren var en nyckel till boken, och en effektiv ingång till att få ut något av den.
Se där, vad lite skrivande kan göra för att få igång tankeverksamheten. Kanske är det också just därför den här bloggen existerar.
lördag 24 april 2010
fredag 16 april 2010
Alice gick hem, fast inte hos mig (men väl till sig)
Lewis Carroll: Alice’s Adventures in Wonderland & Through the Looking Glass (1865, 1872), MacMillan Children’s Books, 1980
Det känns som om det råder rena rama Alice-hysterin just nu. Vi städade källaren och hittade både den här utgåvan och en version på svenska. Och precis då hade jag på allvar börjat intressera mig för Tim Burtons film, så det passade ju bra att läsa om Alices olika äventyr, både för mig själv och för barnen. Sedan föll det sig också så att några vänner hade läst boken för sina barn, skulle läsa originalet på engelska, faktiskt redan hade sett den nya filmen och även hunnit med att se Disney-versionen. Snacka om att Alice är i ropet; åtminstone i min lilla del av världen.
Men hur var det då att läsa om Alice och hennes äventyr? Tja, det var väl lite si och så. Av någon anledning har jag alltid svårt för barnböcker av det lite äldre stuket, eller ja för de flesta böcker av lite äldre stuk, faktiskt. Jag vill gärna smickra mig själv med att intala mig att det är för att jag är en så modern människa, varför jag inte längre kan ta till mig berättelser som har lite drygt 100 år på nacken. Fast egentligen handlar det väl om att jag inte riktigt kan egga upp något intresse för den typen av berättelser; det är som om någonting saknas för att jag ska kunna uppskatta dem på allvar.
Och just så är det med berättelserna om Alice. Det känns som om de båda två rymmer många underfundiga och intressanta uppslag, men att de inte riktigt hänger ihop och bildar någon helhet. Det är som om det är något som liksom ligger och skaver och gör att det inte riktigt går ihop. Eller att det helt enkelt inte är tillräckligt drömskt för att man ska köpa att Alice drömmer, men heller inte så pass verkligt att man köper att det skulle vara på riktigt. Och det är med en rätt kluven känsla jag lämnar boken bakom mig, för den gav egentligen inte mycket mer än ett fåtal minnesvärda passager med ganska långtråkiga och ologiska transportsträckor däremellan. Fast kanske ska man skylla det på att jag inte lyckades hitta mina 1800-talsglasögon och läste boken genom mitt moderna filter.
Men det känns ända lite som om Lewis Carroll var en alltför medelmåttig författare för att klara av att förvalta de goda uppslag som han trots allt lyckades komma upp med. Och hans första tanke att hela berättelsen från spegelvärlden skulle tryckas med spegelvänd skrift är ganska befängd, men vittnar lite om hans något förvridna romantiska uppfattning. Och att böckerna sedan är skrivna om och åt den 20 år yngre Alice Pleasance Liddell – som var 13 när den första boken kom och 20 när den andra kom – skänker dessutom det hela ett stänk av gubbsjuka.
Det som främst uppehöll mina tankar när jag läste var att det här skulle kunna bli en alldeles sagolik berättelse om stoffet hamnade i rätt händer, hos någon som hade kunnandet att forma en intrig som matchar de olika uppslagen i fantasi och elegans. Och jag kan för lite om historien kring Alices vidare öden i bok- och filmvärlden för att kunna uttala mig om stoffet ännu har fått sin optimala uttolkare, men jag är mycket spänd på att se hur Tim Burton har lyckats. Det kan mycket väl vara en riktig soppa, men man måste ju få hoppas.
Det känns som om det råder rena rama Alice-hysterin just nu. Vi städade källaren och hittade både den här utgåvan och en version på svenska. Och precis då hade jag på allvar börjat intressera mig för Tim Burtons film, så det passade ju bra att läsa om Alices olika äventyr, både för mig själv och för barnen. Sedan föll det sig också så att några vänner hade läst boken för sina barn, skulle läsa originalet på engelska, faktiskt redan hade sett den nya filmen och även hunnit med att se Disney-versionen. Snacka om att Alice är i ropet; åtminstone i min lilla del av världen.
Men hur var det då att läsa om Alice och hennes äventyr? Tja, det var väl lite si och så. Av någon anledning har jag alltid svårt för barnböcker av det lite äldre stuket, eller ja för de flesta böcker av lite äldre stuk, faktiskt. Jag vill gärna smickra mig själv med att intala mig att det är för att jag är en så modern människa, varför jag inte längre kan ta till mig berättelser som har lite drygt 100 år på nacken. Fast egentligen handlar det väl om att jag inte riktigt kan egga upp något intresse för den typen av berättelser; det är som om någonting saknas för att jag ska kunna uppskatta dem på allvar.
Och just så är det med berättelserna om Alice. Det känns som om de båda två rymmer många underfundiga och intressanta uppslag, men att de inte riktigt hänger ihop och bildar någon helhet. Det är som om det är något som liksom ligger och skaver och gör att det inte riktigt går ihop. Eller att det helt enkelt inte är tillräckligt drömskt för att man ska köpa att Alice drömmer, men heller inte så pass verkligt att man köper att det skulle vara på riktigt. Och det är med en rätt kluven känsla jag lämnar boken bakom mig, för den gav egentligen inte mycket mer än ett fåtal minnesvärda passager med ganska långtråkiga och ologiska transportsträckor däremellan. Fast kanske ska man skylla det på att jag inte lyckades hitta mina 1800-talsglasögon och läste boken genom mitt moderna filter.
Men det känns ända lite som om Lewis Carroll var en alltför medelmåttig författare för att klara av att förvalta de goda uppslag som han trots allt lyckades komma upp med. Och hans första tanke att hela berättelsen från spegelvärlden skulle tryckas med spegelvänd skrift är ganska befängd, men vittnar lite om hans något förvridna romantiska uppfattning. Och att böckerna sedan är skrivna om och åt den 20 år yngre Alice Pleasance Liddell – som var 13 när den första boken kom och 20 när den andra kom – skänker dessutom det hela ett stänk av gubbsjuka.
Det som främst uppehöll mina tankar när jag läste var att det här skulle kunna bli en alldeles sagolik berättelse om stoffet hamnade i rätt händer, hos någon som hade kunnandet att forma en intrig som matchar de olika uppslagen i fantasi och elegans. Och jag kan för lite om historien kring Alices vidare öden i bok- och filmvärlden för att kunna uttala mig om stoffet ännu har fått sin optimala uttolkare, men jag är mycket spänd på att se hur Tim Burton har lyckats. Det kan mycket väl vara en riktig soppa, men man måste ju få hoppas.
lördag 10 april 2010
Den obarmhärtiga hungern
Herta Müller: Atemschaukel, Hanser Verlag, 2009
Det som genomsyrar allt i den här boken är en omåttlig känsla av hunger, framför allt efter något att äta, men även efter att få leva. Boken utspelas nämligen till största del i ett ryskt fångläger i Ukraina. I lägret vistas huvudpersonen Leo under fem långa år, från slutet av andra världskriget och fram till några år efter kriget.
Där lever Leo tillsammans med andra olyckliga som till synes slumpvis har valts ut till att hamna i lägret. Det vimlar av säregna karaktärer, alla märkta av den egenartade upplevelsen av att bo och slita och hungra och lida och våndas i ett fångläger, och alla skildrade på ett enkelt och karaktärsfast sätt.
Boken är långt ifrån underhållande och är heller inte särskilt underhållande skriven. Tvärtemot är den ofta ganska grå och trist i framställningen, med ett otal beskrivningar och torra iakttagelser som staplas ovanpå varann. Men samtidigt är det som om något sker med allt det som återges i det närmast monotona mumlet – det liksom växer och blir till något annat, något mycket större än sina enskilda beståndsdelar. Och däri ligger väl faktiskt något av Müllers storhet, det att hon vågar lita på sin berättelse och att den ska förmå engagera trots avsaknaden av inbjudande tilltal.
Herta Müller är stilistiskt säker och kan som få andra upprepa och variera liknande tematik i oändlighet utan att det känns tråkigt eller monotont, eller ens det minsta kvävande att läsa. Utifrån den här enda boken som jag har läst av henne har jag inget emot att de arton i Akademien valde att belöna henne med Nobelpriset. Och jag ska absolut hålla utkik efter fler böcker av henne i framtiden (och bland hennes tidigare böcker).
Det är rörande att läsa om hur Leo, när han äntligen blir frigiven – ja, frigiven och frigiven, lägret upplöses bara och kommendanten ber dem helt enkelt att dra – inte längre, ens 60 år senare, förmår äta utan att känna sig illa till mods. Så märkt är han av den allt genomsyrande hungern, som fick honom – och alla de andra i lägret – att hela tiden bevaka allt ätbart med högsta beredskap. Varenda ynka liten matbit var guld värd, och mer än det. Så även 60 år senare äter han noga varendaste brödsmula och tuggar omsorgsfullt för att maten ska vara längre och mätta bättre. För aldrig igen kan han lita på att det alltid ska finnas mat att äta. De fem åren i lägret förändrade honom för evigt. Och det är väl en lärdom – bland andra – som man kan dra av boken: att fångläger, som ju inte är helt ovanliga ens i vår nya civiliserade värld, inte på något sätt kan framställas som ”humana” – de sätter ofrånkomligen ett märke på de drabbade, ett psykologiskt ok som måste vara oerhört tungt att bära.
Till en början var tanken att boken skulle skrivas tillsammans med Oskar Pastior som själv suttit i ett ryskt fångläger (vilket även Müllers mamma gjorde) under den tid som boken utspelas. Men han dog 2006, så Müller fick fullborda boken på egen hand, och det är jag henne evinnerligt tacksam för. Den var verkligen en upplevelse.
Det som genomsyrar allt i den här boken är en omåttlig känsla av hunger, framför allt efter något att äta, men även efter att få leva. Boken utspelas nämligen till största del i ett ryskt fångläger i Ukraina. I lägret vistas huvudpersonen Leo under fem långa år, från slutet av andra världskriget och fram till några år efter kriget.
Där lever Leo tillsammans med andra olyckliga som till synes slumpvis har valts ut till att hamna i lägret. Det vimlar av säregna karaktärer, alla märkta av den egenartade upplevelsen av att bo och slita och hungra och lida och våndas i ett fångläger, och alla skildrade på ett enkelt och karaktärsfast sätt.
Boken är långt ifrån underhållande och är heller inte särskilt underhållande skriven. Tvärtemot är den ofta ganska grå och trist i framställningen, med ett otal beskrivningar och torra iakttagelser som staplas ovanpå varann. Men samtidigt är det som om något sker med allt det som återges i det närmast monotona mumlet – det liksom växer och blir till något annat, något mycket större än sina enskilda beståndsdelar. Och däri ligger väl faktiskt något av Müllers storhet, det att hon vågar lita på sin berättelse och att den ska förmå engagera trots avsaknaden av inbjudande tilltal.
Herta Müller är stilistiskt säker och kan som få andra upprepa och variera liknande tematik i oändlighet utan att det känns tråkigt eller monotont, eller ens det minsta kvävande att läsa. Utifrån den här enda boken som jag har läst av henne har jag inget emot att de arton i Akademien valde att belöna henne med Nobelpriset. Och jag ska absolut hålla utkik efter fler böcker av henne i framtiden (och bland hennes tidigare böcker).
Det är rörande att läsa om hur Leo, när han äntligen blir frigiven – ja, frigiven och frigiven, lägret upplöses bara och kommendanten ber dem helt enkelt att dra – inte längre, ens 60 år senare, förmår äta utan att känna sig illa till mods. Så märkt är han av den allt genomsyrande hungern, som fick honom – och alla de andra i lägret – att hela tiden bevaka allt ätbart med högsta beredskap. Varenda ynka liten matbit var guld värd, och mer än det. Så även 60 år senare äter han noga varendaste brödsmula och tuggar omsorgsfullt för att maten ska vara längre och mätta bättre. För aldrig igen kan han lita på att det alltid ska finnas mat att äta. De fem åren i lägret förändrade honom för evigt. Och det är väl en lärdom – bland andra – som man kan dra av boken: att fångläger, som ju inte är helt ovanliga ens i vår nya civiliserade värld, inte på något sätt kan framställas som ”humana” – de sätter ofrånkomligen ett märke på de drabbade, ett psykologiskt ok som måste vara oerhört tungt att bära.
Till en början var tanken att boken skulle skrivas tillsammans med Oskar Pastior som själv suttit i ett ryskt fångläger (vilket även Müllers mamma gjorde) under den tid som boken utspelas. Men han dog 2006, så Müller fick fullborda boken på egen hand, och det är jag henne evinnerligt tacksam för. Den var verkligen en upplevelse.
torsdag 1 april 2010
Måste man läsa prisbelönta författare?
Givetvis måste man inte läsa författare bara för att de har fått ett litterärt pris. Men de har troligen någon kvalitet som är värd att beakta. Och den senaste i raden, Sofi Oksanen, verkar då åtminstone väldans intressant. Fast det här med priser är väl ingen riktig värdemätare – den personliga smaken kommer ju ändå i första hand.
Om man tittar på vilka som har fått Nordiska Rådets pris i litteratur under 2000-talet är det då inte många som jag har läst, eller ens har någon större lust att läsa, faktiskt.
Listan ser ut så här:
2010: Sofi Oksanen, Finland: Puhdistus (Utrensning)
2009: Per Petterson, Norge: Jeg forbanner tidens elv
2008: Naja Marie Aidt, Danmark: Bavian (noveller)
2007: Sara Stridsberg, Sverige: Drömfakulteten
2006: Göran Sonnevi, Sverige: Oceanen (lyrik)
2005: Sjón, Island: Skugga-Baldur
2004: Kari Hotakainen, Finland: Löpgravsvägen
2003: Eva Ström, Sverige: Revbensstäderna (lyrik)
2002: Lars Saabye Christensen, Norge: Halvbroren
2001: Jan Kjærstad, Norge: Oppdageren
2000: Henrik Nordbrandt, Danmark: Drømmebroer
Av dem hade jag läst Kjærstad och Sjón innan de fick priset, och de tillhör verkligen mina favoritförfattare båda två. Det gör även Stridsberg, som jag dock läste först efter det att hon hade fått priset. Christensens och Hotakainens böcker står hemma i bokhyllan, men jag har lite tappat lusten för dem just nu.
Lika svalt är det med mitt intresse för nobelpristagarna. På 2000-talet har litteraturpristagarna varit följande:
2009: Herta Müller, Rumänien/Tyskland
2008: Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike
2007: Doris Lessing, Storbritannien
2006: Orhan Pamuk, Turkiet
2005: Harold Pinter, Storbritannien
2004: Elfriede Jelinek, Österrike
2003: J.M. Coetzee, Sydafrika
2002: Imre Kertész, Ungern
2001: V.S. Naipaul, Trinidad och Tobago/Storbritannien
2000: Gao Xingjian, Kina/Frankrike
Av dem hade jag läst Lessing innan hon fick priset. Och just nu håller jag på att läsa Müller, den första pristagare på ett tag som jag verkligen har blivit intresserad av. Förutom Jelinek, som jag bara måste läsa. Och det snart. Jag har visserligen sett Michael Hanekes film Pianisten, men det räknas ju inte riktigt. Å andra sidan känns Haneke och Jelinek väldigt befryndade, med liknande dystopiska världsbilder. Och jag gillar ju verkligen Hanekes filmer, så då kanske även Jelineks böcker kunde tilltala mig.
Men det finns två avgörande skillnader mellan de två priserna. För det första går Nobelpriset till ett helt författarskap, medan Nordiska Rådets pris tillfaller en författare för en specifik bok – på så sätt blir det mer naturligt vilken bok man ska börja läsa av den belönade författaren. För det andra finns det till Nordiska Rådets pris alltid en nomineringslista, och den är ofta intressantare än själva pristagaren. Tidigare listor finns på Nordiska Rådets hemsida. Av böckerna där skulle jag gärna läsa isländske Steinar Bragis Kónur, norske Tomas Espedals Imot kunsten, svenske Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz och färöiske Gunnar Hoydals Í havsins hjarta. En sådan lista saknar man till Nobelpriset – där skulle troligen finnas en riktig guldgruva att vaska ur; men den får vi vänta i 50 år på (eller vad nu ”preskriberingstiden” är nu för tiden).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)