Efter att i tidigare böcker ha skildrat först kanalsimmerskan Sally Bauer (Happy Sally, 2004) och sedan feministen Valerie Solanas (Drömfakulteten, 2006) har Sara Stridsberg nu ägnat sig åt den fiktionella karaktären Dolores Haze, eller Lolita, från Vladimir Nabokovs berömda roman Lolita (1955).
Jag är mycket spänd på hur Stridsberg klarar av sin uppgift, men efter vad jag förstår av olika recensioner är den nya boken Darling River precis lika bra som jag hade hoppats på.
Å, jag längtar verkligen efter att få boken i min hand. Men på sistone har jag mer eller mindre upphört att köpa inbundna böcker. Fast den här gången vet jag inte om jag klarar av att vänta – jag måste bara ha den.
Å andra sidan kanske jag under tiden kan roa mig med att läsa om Umberto Ecos underhållande antiversion av Nabokovs roman (tror det är någonstans i Vad kostar ett mästerverk, 1987), där huvudpersonen i stället faller för gamla kvinnor. Eller kanske se om originalfilmen från 1962; det finns en underbar scen, i slutet av filmen, när Humbert Humbert söker upp Clare Quilty, briljant spelad av Peter Sellers, bara för att få reda på att han redan har dumpat henne.
De fem bästa böckerna jag läste förra året (alfabetiskt ordnade).
Andri Snær Magnason: LoveStar, Mál & Menning, 2004
Den här isländske författaren är i Sverige kanske mest känd för sin barnbok Berättelsen om den blå planeten(2003). Annars är han nog mest känd för sin profetiska bok om Island, Draumalandið – sjálfshjálparbók handa hræddri þjóð (2006; ”Drömlandet – självhjälpsbok åt ett ängsligt folk”), där han mer eller mindre förutspår den ekonomiska krisen och dess enorma följdverkningar för landet. I den här romanen skildrar han en man som skapar stora samhällsapparater som styr människors liv i allt från ekonomi till kärlek, och till sist även tar sig an Gud för att försöka styra religionen. En av de bästa isländska romanerna det här millenniet – när ska någon ge ut den på svenska?
Thomas Pynchon: Against the Day, Vintage, 2007
En fantastisk bok av en lika fantastisk som mystisk författare. Här spinner han en stor berättelse om världen från 1890-talet till en bit in på 1900-talet. Som vanligt blandas fakta med ren fiktion, och de dråpliga inslagen och svårtydda anspelningarna är många. Men med sällan skådad berättarglädje och sedvanlig pynchonsk paranoia ror han det hela i land. Trots att jag brukar hävda att jag föredrar ett kort format, går det bara inte att värja sig mot drygt 1.200 välfyllda och varierat burleska sidorna. Ett mästerverk!
Curtis Sittenfeld: American Wife, Transworld, 2009
En närmast helgjuten bok som skildrar hur det är att vara First Lady i USA – den ska alludera på Laura Bush, fru till George W. Bush, men det behöver man inte bry sig om; boken står gott för sig själv. I fem olika kapitel belyser Sittenfeld ingående huvudpersonen Alice och hennes liv under några viktiga skeenden. Boken har visserligen någon svacka här och där, men så är den också över 600 sidor lång. För övrigt är även Sittenfelds två tidigare böcker mycket läsvärda: I en klass för sig (2006) och Mannen i mina drömmar (2008).
Valerie Solanas: Scum manifesto, AK Press, 2006
Ojojoj, vilken bok! Så härligt att läsa alla nedlåtande saker som finns att säga om män. Och jag lovar, Solanas säger dem alla – och fler därtill. En oerhört rolig bok, som dock har en seriöst feministisk grund och därför ska tas på högsta allvar – och vem har egentligen sagt att allvar och komik inte kan samsas på ett fruktbart sätt? Solanas förtjänar verkligen att bli läst och absolut att bli ihågkommen för mer än att ha skjutit Andy Warhol.
Sara Stridsberg: Drömfakulteten, Bonniers, 2006
En nära och detaljerad skildring av människan Valerie Solanas. I korta glimtar presenteras episoder ur Solanas liv under olika skeden: som liten hos sin ensamstående mamma, som döende på ett hotellrum, när hon försöker sälja sitt Scum-manifest, när umgås med och senare skjuter Andy Warhol, och så vidare. Av alla små bitar bildas en komplex helhet av en särpräglad människa och feministisk kämpe. Jag ser verkligen fram emot Stridsbergs nya bok Darling River som bygger på Nabokovs karaktär Lolita.
Jag gillar verkligen det här formatet: en liten bok, närmast kvadratisk, och kort dessutom. Det känns som om det är rätt få svenska författare som specialiserar sig på ett liknande kort format. För mig handlar det framför allt om Magnus Hedlund och nu aktuelle Magnus Florin. Och bland de lite yngre författarna kan Pär Thörn och Sara Villius sorteras in i en liknande kategori. Om man nu ska renodla just formatet, för de skriver ju rätt olika allihop.
Just den här boken handlar om en kvinna som i sin ålderdom sitter på ett äldreboende och tänker tillbaka på livet. Hon minns sin ungdom i ett tropiskt land, styrt av en diktator (enligt Hedlunds efterord handlar det om Surinam i norra Sydamerika). Kvinnan och hennes man drev en affärsrörelse och blev en dag arresterade. I fängelset upplevde de hur många av de andra fångarna kom och hämtades för att avrättas. Av någon anledning släpptes just kvinnan och hennes man, men de kunde inte längre leva normala liv i landet. Så småningom tynade hennes man bort och dog medan kvinnan åkte tillbaka till sin dotter i Europa.
Runt denna berättelse om diktaturens fasor spinns en hel del andra fragmentariskt återgivna berättelser om sökande efter isolerade indianstammar, om sonen som drabbas av cancer och andra historier ur kvinnans liv.
Men är det verkligen som hon minns? Själv inser hon plötsligt att hon drömmer. Eller rättare sagt att det sitter någon hos henne och berättar hennes minnen för henne. Men det står aldrig riktigt klart om det är en hallucination, eller en effekt av hennes lite speciella liv. För samtidigt minns hon plötsligt att hon ofta, och under långa perioder, har varit liksom försvunnen ur sitt liv, att hon kan vara en odöd. Här blandar Hedlund skickligt, och tidstypiskt, in olika anekdoter och teorier om zombies. (De senaste åren har ju vampyrer, varulvar och zombies gjort bred comeback inom nästan alla kulturyttringar.)
Men Hedlund går ganska subtilt till väga och smyger liksom in stoffet, varför det aldrig blir helt uppenbart om kvinnan är en zombie – eller odöd – eller om hon bara är gammal och förvirrad. Och just här framhävs det korta formatets fördelar, för i stället för att skriva läsaren på näsan, kräver det här formatet att författaren jobbar med antydningar och anspelningar. Inget kan bli – och blir inte heller – helt och hållet förklarat eller färdigutrett. I stället tvingas läsaren till en medskapande aktivitet, tvingas själv att tänka och resonera kring det lästa.
Kanske är det just därför jag gillar det här formatet och dess författare. Böckerna riskerar inte att bli några tegelstenar som gör läsandet till mer av en fysisk övning, och inte heller till evigt långa berättelser som liksom vägrar ta slut. Men samtidigt är böckerna heller inte alltför korta, vilket jag ofta kan känna att noveller är. För mig är kortromaner en underbar mellanform mellan det alltför långa och det alltför korta. Och när man dessutom får förmånen att läsa en så pass skicklig författare som Magnus Hedlund, som ju länge specialiserat sig på sitt speciella format, ja då är det mest ren njutning. Fast just den här gången känns storyn kanske inte helt klockren eller så jätteengagerande; men det är egentligen en rätt bagatellartad invändning.
Det är länge sedan jag tröttnade på Björn Ranelid, hans böcker och hans språk. Men när jag första gången stötte på honom, när jag läste "Mördarens öga" (1990) och "I glastiden" (1985), blev jag smått tagen på sängen. Jag upplevde böckerna som smått fantastiska. Men senare, när jag gav mig i kast med "Mitt namn skall vara Stig Dagerman" (1993) avtog entusiasmen ganska dramatiskt - den boken kändes lite väl pretentiös. Sedan växte avståndet mellan mig och Ranelids allt mer och när jag för några år sedan åter gjorde bekantskap med hans skrivande, den här gången med "Paradisets nycklar hänger i helvetet" (2007), ja då var allt redan för sent. Maken till patetisk bok har jag sällan sett: överlastad både av metaforer och pretentioner virvlar den fram i ett tafatt försök att kommunicera med George Bush. Inte bra.
I dag kommer Ranelids nya bok ut. "Kniven i hjärtat" heter den, och jag hade inte tänkt att ägna den något intresse över huvud taget. Och mitt intresse steg knappast efter att ha läst det karln kläckte ur sig om kvinnor, erotik och barnafödande i DNpå internationella kvinnodagen. Som vanligt utnyttjade han sitt förhärskande patriarkala perspektiv, som han misstar för att vara feministiskt.
Men så råkade jag ögna igenom dagens kultursidor på DN, och där sitter han, lojt försjunken i en tillgjord pose och tar upp plats. Ingressen fångar mitt intresse: "Många kritiker anser det vara dålig smak att gilla Björn Ranelid. De har bara fel läsart." Fel läsart? Kan det vara så enkelt?
I recensionen argumenterar Dan Jönsson mycket framgångsrikt för att Ranelid är ett unikum i svensk prosa och att han inte skriver retoriska pekoral, utan att det är det högstämda som gör Ranelid intressant. Jönsson vänder på resonemangen och menar att det som Ranelid ofta kritiseras för, egentligen ska uppfattas som hans styrka. Att Ranelids omständliga metaforer, staplande av aforismer och associationer som oftast känns sökta och ansträngda, snarare är det man ska läsa honom för.
Jag är inte helt säker på att jag hänger med Jönsson hela vägen, men det var väldigt uppfriskande att läsa en lite mer nyanserad bild av Ranelids författarskap.
Den tyske författaren W.G. Sebald debuterade sent i prosagenren. Han var 46 år när den här boken, som är hans debut, gavs ut 1990. Sebald var professor i tysk litteratur vid University of East Anglia i Norwich, men dog i en trafikolycka år 2001. Innan dess hann han få ytterligare tre böcker utgivna.
I sina böcker skildrar Sebald kulturella företeelser på ett väldigt personligt och utlämnande sätt. Bland personer som passerar revy i den här boken finns Henri Beyle (mer känd som den franske författaren Stendahl), Franz Kafka och Sebald själv. Sebalds språk är oerhört intrikat och svårgenomträngligt men samtidigt kristallklart och exakt. Det liknar inte mycket jag har läst förut. I långa, vindlande meningar, som liksom spretar åt många olika håll samtidigt och innehåller otroligt mycket information i flera olika bisatser, går man nästan vilse – och Sebald med, kan det ibland kännas som – men på något förunderligt sätt knyter han nästan alltid ihop alla sina tankar och hugskott och får på ett mästerligt sätt meningarna att hänga samman och fungera. Och tur är väl det, för annars skulle hans filosofiskt knastertorra ton ha varit i det närmaste outhärdlig. Men om man härdar ut, märker man snart att det händer något med texten, något som gör att den lyfter och får de svårgenomträngliga slöjarna att skingras så att något essentiellt och svåråtkomligt kommer i dagen. Och då väller allt bara fram: både känslorna och svindeln.
Detta snåriga, men mästerligt hanterade språk ackompanjeras dessutom av intressanta bilder från svunna tider, som man ibland undrar över hur Sebald har lyckats komma över. De skjuts liksom in mitt i meningar och fyller ut där orden inte längre tycks räcka till och kompletterar med djupare innebörder. Njuter man inte av Sebalds språkliga behandling, kan man i stället roa sig med att njuta av hur han låter de härliga bilderna samspela med både språk och sidlayout.
Men om man till fullo vill kunna njuta av språket, är det ett måste att man är koncentrerad när man läser, annars går man definitivt vilse. För det är en prövning, och ibland en ganska utmattande sådan, att komma in i Sebalds skrivsätt och låta sig fångas upp av hans tekniskt avancerade språk, men när man väl är där är det värt alla ansträngningar. Fast jag måste erkänna att jag var lite okoncentrerad under vissa delar av boken och därför inte riktigt hängde med i alla skildringar och resonemang. Men det är inte hela världen, inte om man ändå kan finna njutning i de språkekvilibristiska övningarna.
Och när jag för knappt ett år sedan läste hans ”Saturnus ringar” (1995; Bonniers, 2007) var jag mer på hugget och kunde följaktligen också njuta lite mer. Och nästa gång ska jag nog försöka läsa honom på tyska. För ibland – men bara ibland – känns hans meningar inte helt lyckade på svenska – som om de fortfarande är lite anfrätta av den speciella tyska syntaxen. Men missförstå mig inte – översättaren har gjort ett riktigt hästjobb, och för det mesta med den allra största äran.
Audrey Niffenegger: The Time Traveler’s Wife (2004), Jonathan Cape, 2008
Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av The Time Traveler’s Wife. Efter att ha läst baksidans flashiga omdömen, som alla tycktes ropa högt om bokens kärlekshistoria, så befarade jag det värsta: en romantiskt sötsliskig skildring, där science fiction och tidsresor bara var bielement. Tack och lov förtogs de förväntningarna nästan omgående.
Till en början var boken i och för sig ändå en aning svår att få grepp om, men när jag väl började fatta hur den var uppbyggd, med sina olika tids- och platsangivelser, föll det mesta på plats.
Boken handlar om Henry och Clare och deras kärlek till varandra. Henry är en så kallad CDP, en ”Chrono-Displaced Person”, det vill säga en person som färdas mellan olika tider utan att själv helt kunna kontrollera när eller vart han reser. Clare är konstnär och träffar Henry för första gången som litet barn. Henry är då vuxen, men har rest tillbaka i tiden. Under hela Clares uppväxt träffas de upprepade gånger, hela tiden med skiftande åldersskillnader, eftersom Clare lever sitt liv med tiden, medan Henry lever sitt liv mot tiden. Sakta men säkert utvecklas i alla fall deras kärleksrelation och när Clare är drygt 20 år träffas de i Chicago i bådas naturligt kronologiska tid – fast Henry har ännu inte träffat Clare, det gör han först senare (även hans liv följer ju en viss naturligt given kronologi, har också en specifik riktning, men gör hela tiden avstickare till andra tider.)
Givetvis är det kärlekshistorian och dess alla komplikationer som står i centrum i boken, men ändå är det själva tidsresandet som fascinerar mest och som får mig att förundras och läsa vidare. Och det är ju just tidsresandet som gör kärleken komplicerad, för plötsligt är Henry försvunnen och Clare kan aldrig veta när han kommer tillbaka; eller ens om han kommer tillbaka. För när Henry reser i tiden kan han inte ta med sig någonting. Varje gång dyker han upp i en annan tid helt naken och utlämnad åt omständigheterna. (Om man vill kan man i det här givetvis läsa in en tematisk upprepning av födelse och död: man föds till världen som ett oskrivet blad och man får inte ta med sig något när man dör.) Och på samma sätt kommer han tillbaka. För Clare och Henry är det bara en fråga om tid innan Henry kommer till en annan tid och blir överkörd av en buss, eller hamnar i en het källa eller något liknande. Varje gång måste han dessutom snabbt skaffa kläder och pengar för att kunna överleva och han har utvecklat stora talanger för bådadera; ganska hänsynslösa sådana, men när det gäller överlevnad är väl allt tillåtet. (Här kan den som vill tolka in något liknande det socialdarwinistiska credot ”den starkaste överlever” och liknande kryptofascistiska teorier; jag försöker dock, så gott det går, att bortse från sådant.)
Det som starkast fascinerar mig är alltså hur Audrey Niffenegger så väl lyckas iscensätta och genomföra en så invecklad tematik som tidsresor ändå är. För hur ska man egentligen förhålla sig till tidsresor? Kan man åka tillbaka i tiden och ändra skeenden och händelser och därigenom förändra framtiden? Eller kan man i princip bara vara en passiv åskådare som inte kan ingripa? Har människan en fri vilja eller inte? Tja, både och, verkar Niffeneggers svar vara. Henry har i boken inte mycket till fri vilja. Till exempel tvingas han gång på gång uppleva sin mammas fruktansvärda död på motorvägen, utan att kunna ingripa eller förändra något; han kan bara se på, och då också se sig själv resa till en annan tid just då deras bil kraschar in i en lastbil framför dem. Henrys liv förefaller vara helt determinerat. I bokens universum tycks allas liv styras av en okuvlig determinism, men för alla utom Henry tycks det inte vara något som upplevs som särskilt besvärande. Men alla andra lever ju sina liv helt och hållet framlänges och blir därför aldrig varse determinismen, medan Henry hela tiden färdas fram och åter och får uppleva saker ur skiftande perspektiv. För honom blir determinismen ytterst påtaglig, och besvärande.
Och det är väl det jag gillar bäst med boken, att Niffenegger faktiskt använder tematiken om tidsresor till något annat än att bara skriva en annorlunda kärlekshistoria. För hon ställer ju intressanta och givande frågor om filosofiska dilemman som determinism och fri vilja. Precis som all god science fiction utnyttjar hon genren till att ställa de stora frågorna kring vad det är att vara människa, samtidigt som berättelsen utvecklas på ett ganska lättsamt och intresseeggande sätt.
Bokens hela uppbyggnad är suveränt genomförd och jag kan bara erinra mig en liten felaktighet i alla komplicerade tidsangivelser om när och var Henry och Clare för tillfället är och hur gamla de är just då; och det kanske bara var jag som förstod fel, för det är lite snårigt att ta sig in i bokens mycket speciella lek med olika tidsplan. Det märks verkligen inte att det här är en debutbok, åtminstone inte till språk och komposition; möjligen kan man märka det i författarens entusiasm som smittar av sig i allt från anslag till själva skrivandet och utförandet. Senast jag läste en debut av samma dignitet måste ha varit när jag för ett och ett halvt år sen blev nästan helt golvad av Marisha Pessls Special Topics in Calamity Physics.
Hoppas bara att filmen inte tar fasta för mycket på kärlekshistorian och inte gör Henry och Clare alldeles för filmiskt vackra. Fast de förhoppningarna sätter jag inte stort hopp till – inte när Hollywoods giriga producenter är inblandade.
