Som många andra blev jag genast intresserad - närmast till mig i trasorna - när Daniel Sjölin presenterade poesins periodiska system. Som gammal kemist såg jag framför mig en kompatibilitet mellan kemins periodiska system och det nya för poesin, och fick genast igång tankar kring poesimaskiner, automatiskt språk, och Oulipo-gruppens olika lekar och experiment med begränsningar.
Men tji fick jag; det fanns ingen sådan kompatibilitet. Mina drömmar gick i kras.
Men skam den som ger sig. Det här kan ju fungera som inspirationskälla till egna experiment. Kanske borde någon ta tag i prosans periodiska system? Kanske till och med jag?
lördag 29 maj 2010
torsdag 27 maj 2010
Jag ska aldrig mer missa bilderna!
Marjane Satrapi: Persepolis, del 1, Ordfront Galago, 2004
Det känns som om jag borde ha läst den här boken för länge, länge sen, men det har liksom inte blivit av. Ett tag verkade alla prata om den och jag tänkte redan då: ”Ska jag läsa en tecknad serie så ska det vara den.” Fast det blev andra i stället och den här fick lydigt vänta. Tills min blick mötte den i facket för serieböcker på ett av de lokala biblioteken.
Så nu har jag äntligen läst den och det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det förrän nu. Och inte bara för att den var bra – för det var den – utan för att den var riktigt bra; och för att den gick så snabbt att läsa, men ändå gav så stort utbyte.
Jag gillar skarp
t hur Satrapi utnyttjar sina egna, vardagliga upplevelser och relaterar dem till ett större skeende när hon sätter in dem i en social och historisk helhet, som effektivt illustrerar situationen i det dåtida Iran. Och trots att den helheten är ganska tragisk, rentav deprimerande, förmår hon krydda sina anekdoter med en välbehövlig dos humor. Och det är troligen en av anledningarna till att resultatet blir så lyckat.
En annan anledning är givetvis de enkla, men effektiva svartvita teckningarna som dryper av tusch och svärta och träffsäkert illustrerar bokens handling. Utan dem skulle det inte fungera lika bra. Jag kan fortfarande se lilla Marjanes olika känslouttryck framför mig, långt efter att jag slutade läsa. Och hur de vuxna träder fram ur bakgrunden och liksom skär med en kniv genom hennes oskuldsfulla verklighetsuppfattning. Och vips, träder ännu ett känslouttryck fram, fast diametralt motsatt det tidigare. Verkligen effektfullt.
När jag tidigare har läst tecknade serier, har jag i efterhand insett att jag oftast begår ett ödesdigert fel under själva läsningen (samma fel som jag nästan dagligen begår när jag läser olika berättelser för mina barn): jag har helt missat bilderna och bara plöjt igenom textmassan. Det är troligen mest av gammal vana – jag är trots allt textfokuserad som läsare. Men det innebär att jag missar stora delar av de olika serieböckerna och kanske är det därför jag aldrig riktigt har förstått det blandmedium som serieteckning faktiskt är. Bilderna är ju minst lika viktiga som texten, i många fall kanske till och med viktigare.
Nu ser jag fram emot att läsa också de återstående delarna i serie-serien. Att hoppas att de håller samma höga klass är förhoppningsvis inte att hoppas för mycket.
Det känns som om jag borde ha läst den här boken för länge, länge sen, men det har liksom inte blivit av. Ett tag verkade alla prata om den och jag tänkte redan då: ”Ska jag läsa en tecknad serie så ska det vara den.” Fast det blev andra i stället och den här fick lydigt vänta. Tills min blick mötte den i facket för serieböcker på ett av de lokala biblioteken.
Så nu har jag äntligen läst den och det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det förrän nu. Och inte bara för att den var bra – för det var den – utan för att den var riktigt bra; och för att den gick så snabbt att läsa, men ändå gav så stort utbyte.
Jag gillar skarp
t hur Satrapi utnyttjar sina egna, vardagliga upplevelser och relaterar dem till ett större skeende när hon sätter in dem i en social och historisk helhet, som effektivt illustrerar situationen i det dåtida Iran. Och trots att den helheten är ganska tragisk, rentav deprimerande, förmår hon krydda sina anekdoter med en välbehövlig dos humor. Och det är troligen en av anledningarna till att resultatet blir så lyckat.En annan anledning är givetvis de enkla, men effektiva svartvita teckningarna som dryper av tusch och svärta och träffsäkert illustrerar bokens handling. Utan dem skulle det inte fungera lika bra. Jag kan fortfarande se lilla Marjanes olika känslouttryck framför mig, långt efter att jag slutade läsa. Och hur de vuxna träder fram ur bakgrunden och liksom skär med en kniv genom hennes oskuldsfulla verklighetsuppfattning. Och vips, träder ännu ett känslouttryck fram, fast diametralt motsatt det tidigare. Verkligen effektfullt.
När jag tidigare har läst tecknade serier, har jag i efterhand insett att jag oftast begår ett ödesdigert fel under själva läsningen (samma fel som jag nästan dagligen begår när jag läser olika berättelser för mina barn): jag har helt missat bilderna och bara plöjt igenom textmassan. Det är troligen mest av gammal vana – jag är trots allt textfokuserad som läsare. Men det innebär att jag missar stora delar av de olika serieböckerna och kanske är det därför jag aldrig riktigt har förstått det blandmedium som serieteckning faktiskt är. Bilderna är ju minst lika viktiga som texten, i många fall kanske till och med viktigare.
Nu ser jag fram emot att läsa också de återstående delarna i serie-serien. Att hoppas att de håller samma höga klass är förhoppningsvis inte att hoppas för mycket.
lördag 22 maj 2010
Äntligen har jag fullbordat sf-eposet, igen
Isaac Asimov: Forward the Foundation, Bantam Books, 2004
Den andra uppföljaren gick lite fortare att läsa än den första. Kanske var det för att jag var mer insatt i ämnet och kunde plöja på lite fortare, eller så var det andra omständigheter, som att jag hade mer tid än när jag läste förra boken, eller helt enkelt för att boken hela tiden kändes engagerande och medryckande.
Och jag är verkligen dubbelt glad. Dels för att jag överhuvudtaget tog mig tid att läsa om alla sju böckerna i Asimovs mäktiga stiftelse-epos. Dels för att jag läste dem i den troligen mest givande ordningen, som visade sig vara i den ordning som de skrevs. För de två sista, de båda uppföljarna, avslöjar alldeles för många detaljer som man helst inte bör känna till när man läser de tidigare böckerna. Så om någon tänker ge sig på att läsa den här serien, rekommenderar jag verkligen att man börjar med den ursprungliga stiftelsetrilogin, det vill säga Foundation, Foundation and Empire och Second Foundation, för att sedan fortsätta med de två fortsättningarna Foundation’s Edge och Foundation and Earth, innan man slutligen tar sig an de två uppföljarna. På så sätt får man ut mesta möjligt av de sju böckerna, som alla har sina förtjänster.
Precis som den föregående uppföljaren – Prelude to Foundation – handlar den här boken om Hari Seldons kamp för att fullborda psykohistorian innan imperiet faller samman. Och liksom i den föregående boken sägs inte så mycket om psykohistorian i sig, utan mest om de olika skeenden runt omkring på planeten Trantor. Men i den här boken kommer vi också närmare personen Hari Seldon och hans innersta kretsar. Vi får mer ingående skildringar om hans relationer till sina närmaste och hur han, i princip, offrar dem för mänsklighetens bästa, det vill säga för psykohistorian.
Det blir även en del död och elände i boken, men det är på många sätt perifert och får inget större genomslag, vare sig i boken eller för läsaren – och det trots att det gång på gång upprepas vilket oerhört slag tragedin innebar för Hari Seldon. Ändå fortsätter han kämpa för att fullborda psykohistorian och lämnar slutligen över rodret till sin sondotter Wanda, som i det dolda har en central roll för det kommande utövandet av psykohistoria. Men exakt hur den rollen artar sig, tänker jag inte avslöja här – jag vill inte förstöra för eventuellt nytillkomna läsare.
Summa summarum tycker jag att alla böckerna i den hör serien har varit klart läsvärda, om än på olika sätt. De första tre för sitt fokus på hur en civilisation uppstår. De två nästa för sitt undersökande av människan och hennes drivkrafter. Och de två sista för att de lite cyniskt skildrar människans och civilisationens tillkortakommanden.
Och tillsammans utgör de ett fantastiskt litterärt verk, fyllt av insikter om mänskligheten, civilisationskritik och härlig sf-utopi.
Den andra uppföljaren gick lite fortare att läsa än den första. Kanske var det för att jag var mer insatt i ämnet och kunde plöja på lite fortare, eller så var det andra omständigheter, som att jag hade mer tid än när jag läste förra boken, eller helt enkelt för att boken hela tiden kändes engagerande och medryckande.
Och jag är verkligen dubbelt glad. Dels för att jag överhuvudtaget tog mig tid att läsa om alla sju böckerna i Asimovs mäktiga stiftelse-epos. Dels för att jag läste dem i den troligen mest givande ordningen, som visade sig vara i den ordning som de skrevs. För de två sista, de båda uppföljarna, avslöjar alldeles för många detaljer som man helst inte bör känna till när man läser de tidigare böckerna. Så om någon tänker ge sig på att läsa den här serien, rekommenderar jag verkligen att man börjar med den ursprungliga stiftelsetrilogin, det vill säga Foundation, Foundation and Empire och Second Foundation, för att sedan fortsätta med de två fortsättningarna Foundation’s Edge och Foundation and Earth, innan man slutligen tar sig an de två uppföljarna. På så sätt får man ut mesta möjligt av de sju böckerna, som alla har sina förtjänster.
Precis som den föregående uppföljaren – Prelude to Foundation – handlar den här boken om Hari Seldons kamp för att fullborda psykohistorian innan imperiet faller samman. Och liksom i den föregående boken sägs inte så mycket om psykohistorian i sig, utan mest om de olika skeenden runt omkring på planeten Trantor. Men i den här boken kommer vi också närmare personen Hari Seldon och hans innersta kretsar. Vi får mer ingående skildringar om hans relationer till sina närmaste och hur han, i princip, offrar dem för mänsklighetens bästa, det vill säga för psykohistorian.
Det blir även en del död och elände i boken, men det är på många sätt perifert och får inget större genomslag, vare sig i boken eller för läsaren – och det trots att det gång på gång upprepas vilket oerhört slag tragedin innebar för Hari Seldon. Ändå fortsätter han kämpa för att fullborda psykohistorian och lämnar slutligen över rodret till sin sondotter Wanda, som i det dolda har en central roll för det kommande utövandet av psykohistoria. Men exakt hur den rollen artar sig, tänker jag inte avslöja här – jag vill inte förstöra för eventuellt nytillkomna läsare.
Summa summarum tycker jag att alla böckerna i den hör serien har varit klart läsvärda, om än på olika sätt. De första tre för sitt fokus på hur en civilisation uppstår. De två nästa för sitt undersökande av människan och hennes drivkrafter. Och de två sista för att de lite cyniskt skildrar människans och civilisationens tillkortakommanden.
Och tillsammans utgör de ett fantastiskt litterärt verk, fyllt av insikter om mänskligheten, civilisationskritik och härlig sf-utopi.
söndag 9 maj 2010
Sf-epos eller platt och mesig thriller?
Isaac Asimov: Prelude to Foundation, Bantam Books, 2004
Oj, oj, oj, nostalgin är en stark, mörk kraft. Men den fick mig i alla fall att läsa om en av min ungdoms stora läsupplevelser: böckerna i Asimovs stiftelse-serie. Och den här gången på originalspråk.
Den här, Pr
elude to Foundation, är den sjätte i raden (av totalt sju) och är en så kallad prequel; det vill säga: den utspelar sig, kronologiskt sett, före den ursprungliga stiftelsetrilogin och dess två efterföljare. Boken handlar om Hari Seldon och hans väg till psykohistorian, den vetenskap med vilken han kunde förutse det flertusenåriga imperiets fall och med vars hjälp han ville bidra till att bilda ett nytt och stabilare imperium tusen år efter det förra imperiets fall. Det handlar alltså om ursprunget till den psykohistoria som genomsyrar de fem föregående delarna i serien.
Men tyvärr handlar det inte så mycket om psykohistorian i sig, utan mer om hur Seldon blir ett jagat villebråd och hetsas mellan olika maktkonstellationer som vill använda honom och psykohistorian som ett medel för att säkra sin makt. Och det är det väl egentligen inte så mycket att orda om. För att kräva av Asimov att han i detalj ska förklara psykohistorian och dess mekanismer, är givetvis omaga. Det är ju en helt påhittad vetenskap som i de övriga böckerna fungerar just i sin kraft av att vara närmast magisk och så där sf-artat visionär.
Men samtidigt blir det lite tamt, när ens ungdoms fantastiska sf-äventyr – det stora rymdeposet – plötsligt förvandlas till mer av en sf-thriller med inslag av rymdopera. Likväl finns de element kvar som troligen var de som till en allra första början lockade mig till serien. För det första utspelade sig böckerna i rymden i en avlägsen framtid. För det andra var psykohistorian en vetenskap baserad på matematiken, ett av mina favoritämnen, som jag lätt kan förföras av än i dag. Och för det tredje handlade det om hur civilisationer uppstår och faller (jag har länge tänkt läsa Oswald Spenglers Västerlandets undergång, vars cirkulära tidsuppfattning med olika kulturer som uppstår och faller, har en sällsam attraktionskraft på mig). Hela stiftelse-serien har nog också en hel del att göra med att jag så småningom fann mig spendera timme efter timme framför datorn med olika versioner av Sid Meyers fantastiska spel Civilization.
Javisst blir det lite tamt, kanske en aning urvattnat. Men ändå kan jag knappt lägga boken ifrån mig, det finns något som trollbinder mig; något som inte bara utgörs av nostalgins förtrollande kraft. Nej, det är något annat, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Något som också fick mig att formligen kasta mig över nästa prequel – jo, det finns två – direkt efter att jag hade avslutat den här. För det finns likväl en hel del kvaliteter i böckerna. Och Asimov är utan tvivel en ytterst skicklig författare, som har både stil och språk i sin makt. För trots att det blir lite formelaktigt, när Seldon, i sin flykt från olika maktgrupper, skickas runt till planeten Trantors olika sektorer, finns det ändå något levande och engagerande över det hela. Och trots att människorna i de olika sektorerna på ett nästan överdrivet genomskinligt – och stundtals ganska primitivt – sätt blir till en bild av vår jords olika folkslag, känns det ändå som om karln har något viktigt att säga.
Fast i slutändan handlar det inte så mycket om rymdepos eller psykohistoria. Och inte heller om matematik eller civilisationers uppgång och fall. Snarare handlar det om människan och hur hon agerar och reagerar i olika situationer. Det man framför allt får sig till dels i den här boken är en inventering av människan och hennes olika möjligheter och hur möjligheterna alltför ofta hindras av andra människors maktfullkomlighet och egocentrism – ungefär så som på jorden i dag, drygt 10 000 år innan stiftelse-serien utspelar sig; här finns således även en uppenbar politisk och ekonomisk resonansbotten.
Men i böckerna om stiftelsen finns ett stort undantag, en starkt lysande fyrbåk vid namn Hari Seldon: den store idealisten, som för människans och den civiliserade världens bästa, skapar psykohistorian. Tänk om det fanns en sådan människa, IRL. Det, ni.
Oj, oj, oj, nostalgin är en stark, mörk kraft. Men den fick mig i alla fall att läsa om en av min ungdoms stora läsupplevelser: böckerna i Asimovs stiftelse-serie. Och den här gången på originalspråk.
Den här, Pr
elude to Foundation, är den sjätte i raden (av totalt sju) och är en så kallad prequel; det vill säga: den utspelar sig, kronologiskt sett, före den ursprungliga stiftelsetrilogin och dess två efterföljare. Boken handlar om Hari Seldon och hans väg till psykohistorian, den vetenskap med vilken han kunde förutse det flertusenåriga imperiets fall och med vars hjälp han ville bidra till att bilda ett nytt och stabilare imperium tusen år efter det förra imperiets fall. Det handlar alltså om ursprunget till den psykohistoria som genomsyrar de fem föregående delarna i serien.Men tyvärr handlar det inte så mycket om psykohistorian i sig, utan mer om hur Seldon blir ett jagat villebråd och hetsas mellan olika maktkonstellationer som vill använda honom och psykohistorian som ett medel för att säkra sin makt. Och det är det väl egentligen inte så mycket att orda om. För att kräva av Asimov att han i detalj ska förklara psykohistorian och dess mekanismer, är givetvis omaga. Det är ju en helt påhittad vetenskap som i de övriga böckerna fungerar just i sin kraft av att vara närmast magisk och så där sf-artat visionär.
Men samtidigt blir det lite tamt, när ens ungdoms fantastiska sf-äventyr – det stora rymdeposet – plötsligt förvandlas till mer av en sf-thriller med inslag av rymdopera. Likväl finns de element kvar som troligen var de som till en allra första början lockade mig till serien. För det första utspelade sig böckerna i rymden i en avlägsen framtid. För det andra var psykohistorian en vetenskap baserad på matematiken, ett av mina favoritämnen, som jag lätt kan förföras av än i dag. Och för det tredje handlade det om hur civilisationer uppstår och faller (jag har länge tänkt läsa Oswald Spenglers Västerlandets undergång, vars cirkulära tidsuppfattning med olika kulturer som uppstår och faller, har en sällsam attraktionskraft på mig). Hela stiftelse-serien har nog också en hel del att göra med att jag så småningom fann mig spendera timme efter timme framför datorn med olika versioner av Sid Meyers fantastiska spel Civilization.
Javisst blir det lite tamt, kanske en aning urvattnat. Men ändå kan jag knappt lägga boken ifrån mig, det finns något som trollbinder mig; något som inte bara utgörs av nostalgins förtrollande kraft. Nej, det är något annat, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Något som också fick mig att formligen kasta mig över nästa prequel – jo, det finns två – direkt efter att jag hade avslutat den här. För det finns likväl en hel del kvaliteter i böckerna. Och Asimov är utan tvivel en ytterst skicklig författare, som har både stil och språk i sin makt. För trots att det blir lite formelaktigt, när Seldon, i sin flykt från olika maktgrupper, skickas runt till planeten Trantors olika sektorer, finns det ändå något levande och engagerande över det hela. Och trots att människorna i de olika sektorerna på ett nästan överdrivet genomskinligt – och stundtals ganska primitivt – sätt blir till en bild av vår jords olika folkslag, känns det ändå som om karln har något viktigt att säga.
Fast i slutändan handlar det inte så mycket om rymdepos eller psykohistoria. Och inte heller om matematik eller civilisationers uppgång och fall. Snarare handlar det om människan och hur hon agerar och reagerar i olika situationer. Det man framför allt får sig till dels i den här boken är en inventering av människan och hennes olika möjligheter och hur möjligheterna alltför ofta hindras av andra människors maktfullkomlighet och egocentrism – ungefär så som på jorden i dag, drygt 10 000 år innan stiftelse-serien utspelar sig; här finns således även en uppenbar politisk och ekonomisk resonansbotten.
Men i böckerna om stiftelsen finns ett stort undantag, en starkt lysande fyrbåk vid namn Hari Seldon: den store idealisten, som för människans och den civiliserade världens bästa, skapar psykohistorian. Tänk om det fanns en sådan människa, IRL. Det, ni.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)