Poesi för kemister?

Som många andra blev jag genast intresserad - närmast till mig i trasorna - när Daniel Sjölin presenterade poesins periodiska system. Som gammal kemist såg jag framför mig en kompatibilitet mellan kemins periodiska system och det nya för poesin, och fick genast igång tankar kring poesimaskiner, automatiskt språk, och Oulipo-gruppens olika lekar och experiment med begränsningar.

Men tji fick jag; det fanns ingen sådan kompatibilitet. Mina drömmar gick i kras.

Men skam den som ger sig. Det här kan ju fungera som inspirationskälla till egna experiment. Kanske borde någon ta tag i prosans periodiska system? Kanske till och med jag?

Jag ska aldrig mer missa bilderna!

Marjane Satrapi: Persepolis, del 1, Ordfront Galago, 2004

Det känns som om jag borde ha läst den här boken för länge, länge sen, men det har liksom inte blivit av. Ett tag verkade alla prata om den och jag tänkte redan då: ”Ska jag läsa en tecknad serie så ska det vara den.” Fast det blev andra i stället och den här fick lydigt vänta. Tills min blick mötte den i facket för serieböcker på ett av de lokala biblioteken.

Så nu har jag äntligen läst den och det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det förrän nu. Och inte bara för att den var bra – för det var den – utan för att den var riktigt bra; och för att den gick så snabbt att läsa, men ändå gav så stort utbyte.

Jag gillar skarpt hur Satrapi utnyttjar sina egna, vardagliga upplevelser och relaterar dem till ett större skeende när hon sätter in dem i en social och historisk helhet, som effektivt illustrerar situationen i det dåtida Iran. Och trots att den helheten är ganska tragisk, rentav deprimerande, förmår hon krydda sina anekdoter med en välbehövlig dos humor. Och det är troligen en av anledningarna till att resultatet blir så lyckat.

En annan anledning är givetvis de enkla, men effektiva svartvita teckningarna som dryper av tusch och svärta och träffsäkert illustrerar bokens handling. Utan dem skulle det inte fungera lika bra. Jag kan fortfarande se lilla Marjanes olika känslouttryck framför mig, långt efter att jag slutade läsa. Och hur de vuxna träder fram ur bakgrunden och liksom skär med en kniv genom hennes oskuldsfulla verklighetsuppfattning. Och vips, träder ännu ett känslouttryck fram, fast diametralt motsatt det tidigare. Verkligen effektfullt.

När jag tidigare har läst tecknade serier, har jag i efterhand insett att jag oftast begår ett ödesdigert fel under själva läsningen (samma fel som jag nästan dagligen begår när jag läser olika berättelser för mina barn): jag har helt missat bilderna och bara plöjt igenom textmassan. Det är troligen mest av gammal vana – jag är trots allt textfokuserad som läsare. Men det innebär att jag missar stora delar av de olika serieböckerna och kanske är det därför jag aldrig riktigt har förstått det blandmedium som serieteckning faktiskt är. Bilderna är ju minst lika viktiga som texten, i många fall kanske till och med viktigare.

Nu ser jag fram emot att läsa också de återstående delarna i serie-serien. Att hoppas att de håller samma höga klass är förhoppningsvis inte att hoppas för mycket.

Äntligen har jag fullbordat sf-eposet, igen

Isaac Asimov: Forward the Foundation, Bantam Books, 2004

Den andra uppföljaren gick lite fortare att läsa än den första. Kanske var det för att jag var mer insatt i ämnet och kunde plöja på lite fortare, eller så var det andra omständigheter, som att jag hade mer tid än när jag läste förra boken, eller helt enkelt för att boken hela tiden kändes engagerande och medryckande.

Och jag är verkligen dubbelt glad. Dels för att jag överhuvudtaget tog mig tid att läsa om alla sju böckerna i Asimovs mäktiga stiftelse-epos. Dels för att jag läste dem i den troligen mest givande ordningen, som visade sig vara i den ordning som de skrevs. För de två sista, de båda uppföljarna, avslöjar alldeles för många detaljer som man helst inte bör känna till när man läser de tidigare böckerna. Så om någon tänker ge sig på att läsa den här serien, rekommenderar jag verkligen att man börjar med den ursprungliga stiftelsetrilogin, det vill säga Foundation, Foundation and Empire och Second Foundation, för att sedan fortsätta med de två fortsättningarna Foundation’s Edge och Foundation and Earth, innan man slutligen tar sig an de två uppföljarna. På så sätt får man ut mesta möjligt av de sju böckerna, som alla har sina förtjänster.

Precis som den föregående uppföljaren – Prelude to Foundation – handlar den här boken om Hari Seldons kamp för att fullborda psykohistorian innan imperiet faller samman. Och liksom i den föregående boken sägs inte så mycket om psykohistorian i sig, utan mest om de olika skeenden runt omkring på planeten Trantor. Men i den här boken kommer vi också närmare personen Hari Seldon och hans innersta kretsar. Vi får mer ingående skildringar om hans relationer till sina närmaste och hur han, i princip, offrar dem för mänsklighetens bästa, det vill säga för psykohistorian.

Det blir även en del död och elände i boken, men det är på många sätt perifert och får inget större genomslag, vare sig i boken eller för läsaren – och det trots att det gång på gång upprepas vilket oerhört slag tragedin innebar för Hari Seldon. Ändå fortsätter han kämpa för att fullborda psykohistorian och lämnar slutligen över rodret till sin sondotter Wanda, som i det dolda har en central roll för det kommande utövandet av psykohistoria. Men exakt hur den rollen artar sig, tänker jag inte avslöja här – jag vill inte förstöra för eventuellt nytillkomna läsare.

Summa summarum tycker jag att alla böckerna i den hör serien har varit klart läsvärda, om än på olika sätt. De första tre för sitt fokus på hur en civilisation uppstår. De två nästa för sitt undersökande av människan och hennes drivkrafter. Och de två sista för att de lite cyniskt skildrar människans och civilisationens tillkortakommanden.

Och tillsammans utgör de ett fantastiskt litterärt verk, fyllt av insikter om mänskligheten, civilisationskritik och härlig sf-utopi.

Sf-epos eller platt och mesig thriller?

Isaac Asimov: Prelude to Foundation, Bantam Books, 2004

Oj, oj, oj, nostalgin är en stark, mörk kraft. Men den fick mig i alla fall att läsa om en av min ungdoms stora läsupplevelser: böckerna i Asimovs stiftelse-serie. Och den här gången på originalspråk.

Den här, Prelude to Foundation, är den sjätte i raden (av totalt sju) och är en så kallad prequel; det vill säga: den utspelar sig, kronologiskt sett, före den ursprungliga stiftelsetrilogin och dess två efterföljare. Boken handlar om Hari Seldon och hans väg till psykohistorian, den vetenskap med vilken han kunde förutse det flertusenåriga imperiets fall och med vars hjälp han ville bidra till att bilda ett nytt och stabilare imperium tusen år efter det förra imperiets fall. Det handlar alltså om ursprunget till den psykohistoria som genomsyrar de fem föregående delarna i serien.

Men tyvärr handlar det inte så mycket om psykohistorian i sig, utan mer om hur Seldon blir ett jagat villebråd och hetsas mellan olika maktkonstellationer som vill använda honom och psykohistorian som ett medel för att säkra sin makt. Och det är det väl egentligen inte så mycket att orda om. För att kräva av Asimov att han i detalj ska förklara psykohistorian och dess mekanismer, är givetvis omaga. Det är ju en helt påhittad vetenskap som i de övriga böckerna fungerar just i sin kraft av att vara närmast magisk och så där sf-artat visionär.

Men samtidigt blir det lite tamt, när ens ungdoms fantastiska sf-äventyr – det stora rymdeposet – plötsligt förvandlas till mer av en sf-thriller med inslag av rymdopera. Likväl finns de element kvar som troligen var de som till en allra första början lockade mig till serien. För det första utspelade sig böckerna i rymden i en avlägsen framtid. För det andra var psykohistorian en vetenskap baserad på matematiken, ett av mina favoritämnen, som jag lätt kan förföras av än i dag. Och för det tredje handlade det om hur civilisationer uppstår och faller (jag har länge tänkt läsa Oswald Spenglers Västerlandets undergång, vars cirkulära tidsuppfattning med olika kulturer som uppstår och faller, har en sällsam attraktionskraft på mig). Hela stiftelse-serien har nog också en hel del att göra med att jag så småningom fann mig spendera timme efter timme framför datorn med olika versioner av Sid Meyers fantastiska spel Civilization.

Javisst blir det lite tamt, kanske en aning urvattnat. Men ändå kan jag knappt lägga boken ifrån mig, det finns något som trollbinder mig; något som inte bara utgörs av nostalgins förtrollande kraft. Nej, det är något annat, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Något som också fick mig att formligen kasta mig över nästa prequel – jo, det finns två – direkt efter att jag hade avslutat den här. För det finns likväl en hel del kvaliteter i böckerna. Och Asimov är utan tvivel en ytterst skicklig författare, som har både stil och språk i sin makt. För trots att det blir lite formelaktigt, när Seldon, i sin flykt från olika maktgrupper, skickas runt till planeten Trantors olika sektorer, finns det ändå något levande och engagerande över det hela. Och trots att människorna i de olika sektorerna på ett nästan överdrivet genomskinligt – och stundtals ganska primitivt – sätt blir till en bild av vår jords olika folkslag, känns det ändå som om karln har något viktigt att säga.

Fast i slutändan handlar det inte så mycket om rymdepos eller psykohistoria. Och inte heller om matematik eller civilisationers uppgång och fall. Snarare handlar det om människan och hur hon agerar och reagerar i olika situationer. Det man framför allt får sig till dels i den här boken är en inventering av människan och hennes olika möjligheter och hur möjligheterna alltför ofta hindras av andra människors maktfullkomlighet och egocentrism – ungefär så som på jorden i dag, drygt 10 000 år innan stiftelse-serien utspelar sig; här finns således även en uppenbar politisk och ekonomisk resonansbotten.

Men i böckerna om stiftelsen finns ett stort undantag, en starkt lysande fyrbåk vid namn Hari Seldon: den store idealisten, som för människans och den civiliserade världens bästa, skapar psykohistorian. Tänk om det fanns en sådan människa, IRL. Det, ni.

Ett slag för jämställdhet

Karolina Ramqvist: Flickvännen, Wahlström & Widstrand, 2009

Karolina Ramqvists senaste bok handlar om Karin, flickvän till storgangstern John. De bor i ett stort, flott hus som hon fick av honom i alla hjärtans dag-present. Under den tid som boken utspelar sig är hon där ensam, eftersom John är ute på ett jobb – ett värdetransportrån. Det sker ganska ofta att John försvinner några dagar på olika jobb, och då varken kan eller får Karin försöka kontakta honom. Karin har inget jobb, utan går hemma och står för markservicen.

Känns bilden igen?

Nja, kanske inte direkt, för det är väl inte så särskilt vanligt att ha en gangster som pojkvän. Men pröva med att överföra bilden till en mer vardaglig miljö, med en kvinna som sköter hemmet och kanske jobbar deltid, och en man som har ett så viktigt jobb att det bara måste gå före allt annat, varför han ofta är frånvarande.

Så där, nu känns kanske bilden, tyvärr, lite mer bekant?

För just så kan det se ut i många familjer, där det är kvinnan/mamman som drar det tyngsta husliga lasset, medan mannen/pappan ofta är alltför frånvarande. Han behöver inte ha ett tillnärmelsevis så extremt yrke som John i boken, men likväl kan han bara inte offra någon del av sitt arbetsliv för att vara mer med sin familj. På så sätt kan man läsa boken som ett inlägg om jämställdhet och delat föräldraansvar. Det dras visserligen till ytterlighetens gräns i boken, men så måste författare ofta göra för att göra sin berättelse mer effektiv – ett etablerat litterärt grepp, helt enkelt.

Men det var samtidigt det som gjorde att jag långa stunder hade svårt med hur jag skulle förhålla mig till boken och för att förstå vart Ramqvist ville komma. Men så plötsligt insåg jag att Karins stora hemlighet – att hon döljer för John att hon går på p-piller – är det som öppnar för att tolka hela boken som ett försvar för jämställdheten och att en familj endast kan fungera om båda föräldrar finns närvarande och delar på föräldraskapet. För så skulle det aldrig kunna bli i Johns och Karins familj. Och så är det tyvärr heller inte i dagens samhälle.

De små p-pillren får så oerhört stor betydelse i boken, eftersom de får Karins hela låtsade värld att börja krackelera – de visar att det trots allt finns en spricka i den granna fasaden. För Karin intalar sig hela tiden att hon har det bra och att hon själv har valt att leva det här livet; ett liv i ovisshet när John är borta på olika jobb. Karin lever i något av en drömvärld, vilket illustreras av att hon hela tiden jämför sig med karaktärerna Karen och Henry ur filmen Maffiabröder (1990). Och i mångt och mycket är Karins liv som i en film: pengar är aldrig en bristvara, hon bor i ett stort fint hus och har egentligen inga bekymmer; förutom det att John ofta är borta i långa perioder.

Men trots att hon hela tiden försöker intala sig själv att allt är bra och att det är det här hon vill ha, så har hon en hemlighet för John – hon går på p-piller. Hon vill nämligen inte få ett barn som tvingas att leva ett liknande liv, med en frånvarande pappa som när som helst kan vara försvunnen för evigt. På så sätt är hon också en mycket stark kvinna, mitt i all sin undfallenhet och sorglösa inställning. Men det visar också på skevheten i vårt samhälle, där det oftast är kvinnan som drabbas extra hårt när ett par går skilda vägar, eftersom det är mannen som drar in pengarna och därför, precis som John, sitter på den reella makten.

Flickvännen har alltså ett lovvärt budskap som samtidigt inte skrivs läsaren på näsan. För mig tog det rätt lång tid att få rätsida på boken, så det var med stor lättnad jag plötsligt – faktiskt så sent som när jag skrev det här – insåg att de gömda p-pillren var en nyckel till boken, och en effektiv ingång till att få ut något av den.

Se där, vad lite skrivande kan göra för att få igång tankeverksamheten. Kanske är det också just därför den här bloggen existerar.

Alice gick hem, fast inte hos mig (men väl till sig)

Lewis Carroll: Alice’s Adventures in Wonderland & Through the Looking Glass (1865, 1872), MacMillan Children’s Books, 1980

Det känns som om det råder rena rama Alice-hysterin just nu. Vi städade källaren och hittade både den här utgåvan och en version på svenska. Och precis då hade jag på allvar börjat intressera mig för Tim Burtons film, så det passade ju bra att läsa om Alices olika äventyr, både för mig själv och för barnen. Sedan föll det sig också så att några vänner hade läst boken för sina barn, skulle läsa originalet på engelska, faktiskt redan hade sett den nya filmen och även hunnit med att se Disney-versionen. Snacka om att Alice är i ropet; åtminstone i min lilla del av världen.

Men hur var det då att läsa om Alice och hennes äventyr? Tja, det var väl lite si och så. Av någon anledning har jag alltid svårt för barnböcker av det lite äldre stuket, eller ja för de flesta böcker av lite äldre stuk, faktiskt. Jag vill gärna smickra mig själv med att intala mig att det är för att jag är en så modern människa, varför jag inte längre kan ta till mig berättelser som har lite drygt 100 år på nacken. Fast egentligen handlar det väl om att jag inte riktigt kan egga upp något intresse för den typen av berättelser; det är som om någonting saknas för att jag ska kunna uppskatta dem på allvar.

Och just så är det med berättelserna om Alice. Det känns som om de båda två rymmer många underfundiga och intressanta uppslag, men att de inte riktigt hänger ihop och bildar någon helhet. Det är som om det är något som liksom ligger och skaver och gör att det inte riktigt går ihop. Eller att det helt enkelt inte är tillräckligt drömskt för att man ska köpa att Alice drömmer, men heller inte så pass verkligt att man köper att det skulle vara på riktigt. Och det är med en rätt kluven känsla jag lämnar boken bakom mig, för den gav egentligen inte mycket mer än ett fåtal minnesvärda passager med ganska långtråkiga och ologiska transportsträckor däremellan. Fast kanske ska man skylla det på att jag inte lyckades hitta mina 1800-talsglasögon och läste boken genom mitt moderna filter.

Men det känns ända lite som om Lewis Carroll var en alltför medelmåttig författare för att klara av att förvalta de goda uppslag som han trots allt lyckades komma upp med. Och hans första tanke att hela berättelsen från spegelvärlden skulle tryckas med spegelvänd skrift är ganska befängd, men vittnar lite om hans något förvridna romantiska uppfattning. Och att böckerna sedan är skrivna om och åt den 20 år yngre Alice Pleasance Liddell – som var 13 när den första boken kom och 20 när den andra kom – skänker dessutom det hela ett stänk av gubbsjuka.

Det som främst uppehöll mina tankar när jag läste var att det här skulle kunna bli en alldeles sagolik berättelse om stoffet hamnade i rätt händer, hos någon som hade kunnandet att forma en intrig som matchar de olika uppslagen i fantasi och elegans. Och jag kan för lite om historien kring Alices vidare öden i bok- och filmvärlden för att kunna uttala mig om stoffet ännu har fått sin optimala uttolkare, men jag är mycket spänd på att se hur Tim Burton har lyckats. Det kan mycket väl vara en riktig soppa, men man måste ju få hoppas.

Den obarmhärtiga hungern

Herta Müller: Atemschaukel, Hanser Verlag, 2009

Det som genomsyrar allt i den här boken är en omåttlig känsla av hunger, framför allt efter något att äta, men även efter att få leva. Boken utspelas nämligen till största del i ett ryskt fångläger i Ukraina. I lägret vistas huvudpersonen Leo under fem långa år, från slutet av andra världskriget och fram till några år efter kriget.

Där lever Leo tillsammans med andra olyckliga som till synes slumpvis har valts ut till att hamna i lägret. Det vimlar av säregna karaktärer, alla märkta av den egenartade upplevelsen av att bo och slita och hungra och lida och våndas i ett fångläger, och alla skildrade på ett enkelt och karaktärsfast sätt.

Boken är långt ifrån underhållande och är heller inte särskilt underhållande skriven. Tvärtemot är den ofta ganska grå och trist i framställningen, med ett otal beskrivningar och torra iakttagelser som staplas ovanpå varann. Men samtidigt är det som om något sker med allt det som återges i det närmast monotona mumlet – det liksom växer och blir till något annat, något mycket större än sina enskilda beståndsdelar. Och däri ligger väl faktiskt något av Müllers storhet, det att hon vågar lita på sin berättelse och att den ska förmå engagera trots avsaknaden av inbjudande tilltal.

Herta Müller är stilistiskt säker och kan som få andra upprepa och variera liknande tematik i oändlighet utan att det känns tråkigt eller monotont, eller ens det minsta kvävande att läsa. Utifrån den här enda boken som jag har läst av henne har jag inget emot att de arton i Akademien valde att belöna henne med Nobelpriset. Och jag ska absolut hålla utkik efter fler böcker av henne i framtiden (och bland hennes tidigare böcker).

Det är rörande att läsa om hur Leo, när han äntligen blir frigiven – ja, frigiven och frigiven, lägret upplöses bara och kommendanten ber dem helt enkelt att dra – inte längre, ens 60 år senare, förmår äta utan att känna sig illa till mods. Så märkt är han av den allt genomsyrande hungern, som fick honom – och alla de andra i lägret – att hela tiden bevaka allt ätbart med högsta beredskap. Varenda ynka liten matbit var guld värd, och mer än det. Så även 60 år senare äter han noga varendaste brödsmula och tuggar omsorgsfullt för att maten ska vara längre och mätta bättre. För aldrig igen kan han lita på att det alltid ska finnas mat att äta. De fem åren i lägret förändrade honom för evigt. Och det är väl en lärdom – bland andra – som man kan dra av boken: att fångläger, som ju inte är helt ovanliga ens i vår nya civiliserade värld, inte på något sätt kan framställas som ”humana” – de sätter ofrånkomligen ett märke på de drabbade, ett psykologiskt ok som måste vara oerhört tungt att bära.

Till en början var tanken att boken skulle skrivas tillsammans med Oskar Pastior som själv suttit i ett ryskt fångläger (vilket även Müllers mamma gjorde) under den tid som boken utspelas. Men han dog 2006, så Müller fick fullborda boken på egen hand, och det är jag henne evinnerligt tacksam för. Den var verkligen en upplevelse.

Måste man läsa prisbelönta författare?

Givetvis måste man inte läsa författare bara för att de har fått ett litterärt pris. Men de har troligen någon kvalitet som är värd att beakta. Och den senaste i raden, Sofi Oksanen, verkar då åtminstone väldans intressant. Fast det här med priser är väl ingen riktig värdemätare – den personliga smaken kommer ju ändå i första hand.

Om man tittar på vilka som har fått Nordiska Rådets pris i litteratur under 2000-talet är det då inte många som jag har läst, eller ens har någon större lust att läsa, faktiskt.

Listan ser ut så här:

2010: Sofi Oksanen, Finland: Puhdistus (Utrensning)

2009: Per Petterson, Norge: Jeg forbanner tidens elv

2008: Naja Marie Aidt, Danmark: Bavian (noveller)

2007: Sara Stridsberg, Sverige: Drömfakulteten

2006: Göran Sonnevi, Sverige: Oceanen (lyrik)

2005: Sjón, Island: Skugga-Baldur

2004: Kari Hotakainen, Finland: Löpgravsvägen

2003: Eva Ström, Sverige: Revbensstäderna (lyrik)

2002: Lars Saabye Christensen, Norge: Halvbroren

2001: Jan Kjærstad, Norge: Oppdageren

2000: Henrik Nordbrandt, Danmark: Drømmebroer

Av dem hade jag läst Kjærstad och Sjón innan de fick priset, och de tillhör verkligen mina favoritförfattare båda två. Det gör även Stridsberg, som jag dock läste först efter det att hon hade fått priset. Christensens och Hotakainens böcker står hemma i bokhyllan, men jag har lite tappat lusten för dem just nu.

Lika svalt är det med mitt intresse för nobelpristagarna. På 2000-talet har litteraturpristagarna varit följande:

2009: Herta Müller, Rumänien/Tyskland

2008: Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike

2007: Doris Lessing, Storbritannien

2006: Orhan Pamuk, Turkiet

2005: Harold Pinter, Storbritannien

2004: Elfriede Jelinek, Österrike

2003: J.M. Coetzee, Sydafrika

2002: Imre Kertész, Ungern

2001: V.S. Naipaul, Trinidad och Tobago/Storbritannien

2000: Gao Xingjian, Kina/Frankrike

Av dem hade jag läst Lessing innan hon fick priset. Och just nu håller jag på att läsa Müller, den första pristagare på ett tag som jag verkligen har blivit intresserad av. Förutom Jelinek, som jag bara måste läsa. Och det snart. Jag har visserligen sett Michael Hanekes film Pianisten, men det räknas ju inte riktigt. Å andra sidan känns Haneke och Jelinek väldigt befryndade, med liknande dystopiska världsbilder. Och jag gillar ju verkligen Hanekes filmer, så då kanske även Jelineks böcker kunde tilltala mig.

Men det finns två avgörande skillnader mellan de två priserna. För det första går Nobelpriset till ett helt författarskap, medan Nordiska Rådets pris tillfaller en författare för en specifik bok – på så sätt blir det mer naturligt vilken bok man ska börja läsa av den belönade författaren. För det andra finns det till Nordiska Rådets pris alltid en nomineringslista, och den är ofta intressantare än själva pristagaren. Tidigare listor finns på Nordiska Rådets hemsida. Av böckerna där skulle jag gärna läsa isländske Steinar Bragis Kónur, norske Tomas Espedals Imot kunsten, svenske Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz och färöiske Gunnar Hoydals Í havsins hjarta. En sådan lista saknar man till Nobelpriset – där skulle troligen finnas en riktig guldgruva att vaska ur; men den får vi vänta i 50 år på (eller vad nu ”preskriberingstiden” är nu för tiden).

Jag längtar, jag längtar…

Efter att i tidigare böcker ha skildrat först kanalsimmerskan Sally Bauer (Happy Sally, 2004) och sedan feministen Valerie Solanas (Drömfakulteten, 2006) har Sara Stridsberg nu ägnat sig åt den fiktionella karaktären Dolores Haze, eller Lolita, från Vladimir Nabokovs berömda roman Lolita (1955).

Jag är mycket spänd på hur Stridsberg klarar av sin uppgift, men efter vad jag förstår av olika recensioner är den nya boken Darling River precis lika bra som jag hade hoppats på.

Å, jag längtar verkligen efter att få boken i min hand. Men på sistone har jag mer eller mindre upphört att köpa inbundna böcker. Fast den här gången vet jag inte om jag klarar av att vänta – jag måste bara ha den.

Å andra sidan kanske jag under tiden kan roa mig med att läsa om Umberto Ecos underhållande antiversion av Nabokovs roman (tror det är någonstans i Vad kostar ett mästerverk, 1987), där huvudpersonen i stället faller för gamla kvinnor. Eller kanske se om originalfilmen från 1962; det finns en underbar scen, i slutet av filmen, när Humbert Humbert söker upp Clare Quilty, briljant spelad av Peter Sellers, bara för att få reda på att han redan har dumpat henne.

Eller så köper jag boken på studs, bara.

Topp fem 2009

De fem bästa böckerna jag läste förra året (alfabetiskt ordnade).

Andri Snær Magnason: LoveStar, Mál & Menning, 2004

Den här isländske författaren är i Sverige kanske mest känd för sin barnbok Berättelsen om den blå planeten (2003). Annars är han nog mest känd för sin profetiska bok om Island, Draumalandið – sjálfshjálparbók handa hræddri þjóð (2006; ”Drömlandet – självhjälpsbok åt ett ängsligt folk”), där han mer eller mindre förutspår den ekonomiska krisen och dess enorma följdverkningar för landet. I den här romanen skildrar han en man som skapar stora samhällsapparater som styr människors liv i allt från ekonomi till kärlek, och till sist även tar sig an Gud för att försöka styra religionen. En av de bästa isländska romanerna det här millenniet – när ska någon ge ut den på svenska?

Thomas Pynchon: Against the Day, Vintage, 2007

En fantastisk bok av en lika fantastisk som mystisk författare. Här spinner han en stor berättelse om världen från 1890-talet till en bit in på 1900-talet. Som vanligt blandas fakta med ren fiktion, och de dråpliga inslagen och svårtydda anspelningarna är många. Men med sällan skådad berättarglädje och sedvanlig pynchonsk paranoia ror han det hela i land. Trots att jag brukar hävda att jag föredrar ett kort format, går det bara inte att värja sig mot drygt 1.200 välfyllda och varierat burleska sidorna. Ett mästerverk!

Curtis Sittenfeld: American Wife, Transworld, 2009

En närmast helgjuten bok som skildrar hur det är att vara First Lady i USA – den ska alludera på Laura Bush, fru till George W. Bush, men det behöver man inte bry sig om; boken står gott för sig själv. I fem olika kapitel belyser Sittenfeld ingående huvudpersonen Alice och hennes liv under några viktiga skeenden. Boken har visserligen någon svacka här och där, men så är den också över 600 sidor lång. För övrigt är även Sittenfelds två tidigare böcker mycket läsvärda: I en klass för sig (2006) och Mannen i mina drömmar (2008).

Valerie Solanas: Scum manifesto, AK Press, 2006

Ojojoj, vilken bok! Så härligt att läsa alla nedlåtande saker som finns att säga om män. Och jag lovar, Solanas säger dem alla – och fler därtill. En oerhört rolig bok, som dock har en seriöst feministisk grund och därför ska tas på högsta allvar – och vem har egentligen sagt att allvar och komik inte kan samsas på ett fruktbart sätt? Solanas förtjänar verkligen att bli läst och absolut att bli ihågkommen för mer än att ha skjutit Andy Warhol.

Sara Stridsberg: Drömfakulteten, Bonniers, 2006

En nära och detaljerad skildring av människan Valerie Solanas. I korta glimtar presenteras episoder ur Solanas liv under olika skeden: som liten hos sin ensamstående mamma, som döende på ett hotellrum, när hon försöker sälja sitt Scum-manifest, när umgås med och senare skjuter Andy Warhol, och så vidare. Av alla små bitar bildas en komplex helhet av en särpräglad människa och feministisk kämpe. Jag ser verkligen fram emot Stridsbergs nya bok Darling River som bygger på Nabokovs karaktär Lolita.

Spartanskt och platoniskt

Magnus Hedlund: odöda, odrömda, Bonniers, 2008

Jag gillar verkligen det här formatet: en liten bok, närmast kvadratisk, och kort dessutom. Det känns som om det är rätt få svenska författare som specialiserar sig på ett liknande kort format. För mig handlar det framför allt om Magnus Hedlund och nu aktuelle Magnus Florin. Och bland de lite yngre författarna kan Pär Thörn och Sara Villius sorteras in i en liknande kategori. Om man nu ska renodla just formatet, för de skriver ju rätt olika allihop.

Just den här boken handlar om en kvinna som i sin ålderdom sitter på ett äldreboende och tänker tillbaka på livet. Hon minns sin ungdom i ett tropiskt land, styrt av en diktator (enligt Hedlunds efterord handlar det om Surinam i norra Sydamerika). Kvinnan och hennes man drev en affärsrörelse och blev en dag arresterade. I fängelset upplevde de hur många av de andra fångarna kom och hämtades för att avrättas. Av någon anledning släpptes just kvinnan och hennes man, men de kunde inte längre leva normala liv i landet. Så småningom tynade hennes man bort och dog medan kvinnan åkte tillbaka till sin dotter i Europa.

Runt denna berättelse om diktaturens fasor spinns en hel del andra fragmentariskt återgivna berättelser om sökande efter isolerade indianstammar, om sonen som drabbas av cancer och andra historier ur kvinnans liv.

Men är det verkligen som hon minns? Själv inser hon plötsligt att hon drömmer. Eller rättare sagt att det sitter någon hos henne och berättar hennes minnen för henne. Men det står aldrig riktigt klart om det är en hallucination, eller en effekt av hennes lite speciella liv. För samtidigt minns hon plötsligt att hon ofta, och under långa perioder, har varit liksom försvunnen ur sitt liv, att hon kan vara en odöd. Här blandar Hedlund skickligt, och tidstypiskt, in olika anekdoter och teorier om zombies. (De senaste åren har ju vampyrer, varulvar och zombies gjort bred comeback inom nästan alla kulturyttringar.)

Men Hedlund går ganska subtilt till väga och smyger liksom in stoffet, varför det aldrig blir helt uppenbart om kvinnan är en zombie – eller odöd – eller om hon bara är gammal och förvirrad. Och just här framhävs det korta formatets fördelar, för i stället för att skriva läsaren på näsan, kräver det här formatet att författaren jobbar med antydningar och anspelningar. Inget kan bli – och blir inte heller – helt och hållet förklarat eller färdigutrett. I stället tvingas läsaren till en medskapande aktivitet, tvingas själv att tänka och resonera kring det lästa.

Kanske är det just därför jag gillar det här formatet och dess författare. Böckerna riskerar inte att bli några tegelstenar som gör läsandet till mer av en fysisk övning, och inte heller till evigt långa berättelser som liksom vägrar ta slut. Men samtidigt är böckerna heller inte alltför korta, vilket jag ofta kan känna att noveller är. För mig är kortromaner en underbar mellanform mellan det alltför långa och det alltför korta. Och när man dessutom får förmånen att läsa en så pass skicklig författare som Magnus Hedlund, som ju länge specialiserat sig på sitt speciella format, ja då är det mest ren njutning. Fast just den här gången känns storyn kanske inte helt klockren eller så jätteengagerande; men det är egentligen en rätt bagatellartad invändning.

De överlastade metaforernas mästare

Det är länge sedan jag tröttnade på Björn Ranelid, hans böcker och hans språk. Men när jag första gången stötte på honom, när jag läste "Mördarens öga" (1990) och "I glastiden" (1985), blev jag smått tagen på sängen. Jag upplevde böckerna som smått fantastiska. Men senare, när jag gav mig i kast med "Mitt namn skall vara Stig Dagerman" (1993) avtog entusiasmen ganska dramatiskt - den boken kändes lite väl pretentiös. Sedan växte avståndet mellan mig och Ranelids allt mer och när jag för några år sedan åter gjorde bekantskap med hans skrivande, den här gången med "Paradisets nycklar hänger i helvetet" (2007), ja då var allt redan för sent. Maken till patetisk bok har jag sällan sett: överlastad både av metaforer och pretentioner virvlar den fram i ett tafatt försök att kommunicera med George Bush. Inte bra.

I dag kommer Ranelids nya bok ut. "Kniven i hjärtat" heter den, och jag hade inte tänkt att ägna den något intresse över huvud taget. Och mitt intresse steg knappast efter att ha läst det karln kläckte ur sig om kvinnor, erotik och barnafödande i DN på internationella kvinnodagen. Som vanligt utnyttjade han sitt förhärskande patriarkala perspektiv, som han misstar för att vara feministiskt.

Men så råkade jag ögna igenom dagens kultursidor på DN, och där sitter han, lojt försjunken i en tillgjord pose och tar upp plats. Ingressen fångar mitt intresse: "Många kritiker anser det vara dålig smak att gilla Björn Ranelid. De har bara fel läsart." Fel läsart? Kan det vara så enkelt?

I recensionen argumenterar Dan Jönsson mycket framgångsrikt för att Ranelid är ett unikum i svensk prosa och att han inte skriver retoriska pekoral, utan att det är det högstämda som gör Ranelid intressant. Jönsson vänder på resonemangen och menar att det som Ranelid ofta kritiseras för, egentligen ska uppfattas som hans styrka. Att Ranelids omständliga metaforer, staplande av aforismer och associationer som oftast känns sökta och ansträngda, snarare är det man ska läsa honom för.

Jag är inte helt säker på att jag hänger med Jönsson hela vägen, men det var väldigt uppfriskande att läsa en lite mer nyanserad bild av Ranelids författarskap.

Vill man i stället befästa sina fördomar, kan man läsa recensionerna i någon av följande nätpublikationer: Örnsköldsviks Allehanda, Helsingborgs Dagblad, Sydsvenskan, Norrköpings Tidningar eller Expressen.

Filosofiskt estetiserande

W.G. Sebald: Svindel. Känslor (1990), Bonniers, 2009, övers. Ulrika Wallenström

Den tyske författaren W.G. Sebald debuterade sent i prosagenren. Han var 46 år när den här boken, som är hans debut, gavs ut 1990. Sebald var professor i tysk litteratur vid University of East Anglia i Norwich, men dog i en trafikolycka år 2001. Innan dess hann han få ytterligare tre böcker utgivna.

I sina böcker skildrar Sebald kulturella företeelser på ett väldigt personligt och utlämnande sätt. Bland personer som passerar revy i den här boken finns Henri Beyle (mer känd som den franske författaren Stendahl), Franz Kafka och Sebald själv. Sebalds språk är oerhört intrikat och svårgenomträngligt men samtidigt kristallklart och exakt. Det liknar inte mycket jag har läst förut. I långa, vindlande meningar, som liksom spretar åt många olika håll samtidigt och innehåller otroligt mycket information i flera olika bisatser, går man nästan vilse – och Sebald med, kan det ibland kännas som – men på något förunderligt sätt knyter han nästan alltid ihop alla sina tankar och hugskott och får på ett mästerligt sätt meningarna att hänga samman och fungera. Och tur är väl det, för annars skulle hans filosofiskt knastertorra ton ha varit i det närmaste outhärdlig. Men om man härdar ut, märker man snart att det händer något med texten, något som gör att den lyfter och får de svårgenomträngliga slöjarna att skingras så att något essentiellt och svåråtkomligt kommer i dagen. Och då väller allt bara fram: både känslorna och svindeln.

Detta snåriga, men mästerligt hanterade språk ackompanjeras dessutom av intressanta bilder från svunna tider, som man ibland undrar över hur Sebald har lyckats komma över. De skjuts liksom in mitt i meningar och fyller ut där orden inte längre tycks räcka till och kompletterar med djupare innebörder. Njuter man inte av Sebalds språkliga behandling, kan man i stället roa sig med att njuta av hur han låter de härliga bilderna samspela med både språk och sidlayout.

Men om man till fullo vill kunna njuta av språket, är det ett måste att man är koncentrerad när man läser, annars går man definitivt vilse. För det är en prövning, och ibland en ganska utmattande sådan, att komma in i Sebalds skrivsätt och låta sig fångas upp av hans tekniskt avancerade språk, men när man väl är där är det värt alla ansträngningar. Fast jag måste erkänna att jag var lite okoncentrerad under vissa delar av boken och därför inte riktigt hängde med i alla skildringar och resonemang. Men det är inte hela världen, inte om man ändå kan finna njutning i de språkekvilibristiska övningarna.

Och när jag för knappt ett år sedan läste hans ”Saturnus ringar” (1995; Bonniers, 2007) var jag mer på hugget och kunde följaktligen också njuta lite mer. Och nästa gång ska jag nog försöka läsa honom på tyska. För ibland – men bara ibland – känns hans meningar inte helt lyckade på svenska – som om de fortfarande är lite anfrätta av den speciella tyska syntaxen. Men missförstå mig inte – översättaren har gjort ett riktigt hästjobb, och för det mesta med den allra största äran.

Kärlek och tidsresor

Audrey Niffenegger: The Time Traveler’s Wife (2004), Jonathan Cape, 2008

Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av The Time Traveler’s Wife. Efter att ha läst baksidans flashiga omdömen, som alla tycktes ropa högt om bokens kärlekshistoria, så befarade jag det värsta: en romantiskt sötsliskig skildring, där science fiction och tidsresor bara var bielement. Tack och lov förtogs de förväntningarna nästan omgående.

Till en början var boken i och för sig ändå en aning svår att få grepp om, men när jag väl började fatta hur den var uppbyggd, med sina olika tids- och platsangivelser, föll det mesta på plats.

Boken handlar om Henry och Clare och deras kärlek till varandra. Henry är en så kallad CDP, en ”Chrono-Displaced Person”, det vill säga en person som färdas mellan olika tider utan att själv helt kunna kontrollera när eller vart han reser. Clare är konstnär och träffar Henry för första gången som litet barn. Henry är då vuxen, men har rest tillbaka i tiden. Under hela Clares uppväxt träffas de upprepade gånger, hela tiden med skiftande åldersskillnader, eftersom Clare lever sitt liv med tiden, medan Henry lever sitt liv mot tiden. Sakta men säkert utvecklas i alla fall deras kärleksrelation och när Clare är drygt 20 år träffas de i Chicago i bådas naturligt kronologiska tid – fast Henry har ännu inte träffat Clare, det gör han först senare (även hans liv följer ju en viss naturligt given kronologi, har också en specifik riktning, men gör hela tiden avstickare till andra tider.)

Givetvis är det kärlekshistorian och dess alla komplikationer som står i centrum i boken, men ändå är det själva tidsresandet som fascinerar mest och som får mig att förundras och läsa vidare. Och det är ju just tidsresandet som gör kärleken komplicerad, för plötsligt är Henry försvunnen och Clare kan aldrig veta när han kommer tillbaka; eller ens om han kommer tillbaka. För när Henry reser i tiden kan han inte ta med sig någonting. Varje gång dyker han upp i en annan tid helt naken och utlämnad åt omständigheterna. (Om man vill kan man i det här givetvis läsa in en tematisk upprepning av födelse och död: man föds till världen som ett oskrivet blad och man får inte ta med sig något när man dör.) Och på samma sätt kommer han tillbaka. För Clare och Henry är det bara en fråga om tid innan Henry kommer till en annan tid och blir överkörd av en buss, eller hamnar i en het källa eller något liknande. Varje gång måste han dessutom snabbt skaffa kläder och pengar för att kunna överleva och han har utvecklat stora talanger för bådadera; ganska hänsynslösa sådana, men när det gäller överlevnad är väl allt tillåtet. (Här kan den som vill tolka in något liknande det socialdarwinistiska credot ”den starkaste överlever” och liknande kryptofascistiska teorier; jag försöker dock, så gott det går, att bortse från sådant.)

Det som starkast fascinerar mig är alltså hur Audrey Niffenegger så väl lyckas iscensätta och genomföra en så invecklad tematik som tidsresor ändå är. För hur ska man egentligen förhålla sig till tidsresor? Kan man åka tillbaka i tiden och ändra skeenden och händelser och därigenom förändra framtiden? Eller kan man i princip bara vara en passiv åskådare som inte kan ingripa? Har människan en fri vilja eller inte? Tja, både och, verkar Niffeneggers svar vara. Henry har i boken inte mycket till fri vilja. Till exempel tvingas han gång på gång uppleva sin mammas fruktansvärda död på motorvägen, utan att kunna ingripa eller förändra något; han kan bara se på, och då också se sig själv resa till en annan tid just då deras bil kraschar in i en lastbil framför dem. Henrys liv förefaller vara helt determinerat. I bokens universum tycks allas liv styras av en okuvlig determinism, men för alla utom Henry tycks det inte vara något som upplevs som särskilt besvärande. Men alla andra lever ju sina liv helt och hållet framlänges och blir därför aldrig varse determinismen, medan Henry hela tiden färdas fram och åter och får uppleva saker ur skiftande perspektiv. För honom blir determinismen ytterst påtaglig, och besvärande.

Och det är väl det jag gillar bäst med boken, att Niffenegger faktiskt använder tematiken om tidsresor till något annat än att bara skriva en annorlunda kärlekshistoria. För hon ställer ju intressanta och givande frågor om filosofiska dilemman som determinism och fri vilja. Precis som all god science fiction utnyttjar hon genren till att ställa de stora frågorna kring vad det är att vara människa, samtidigt som berättelsen utvecklas på ett ganska lättsamt och intresseeggande sätt.

Bokens hela uppbyggnad är suveränt genomförd och jag kan bara erinra mig en liten felaktighet i alla komplicerade tidsangivelser om när och var Henry och Clare för tillfället är och hur gamla de är just då; och det kanske bara var jag som förstod fel, för det är lite snårigt att ta sig in i bokens mycket speciella lek med olika tidsplan. Det märks verkligen inte att det här är en debutbok, åtminstone inte till språk och komposition; möjligen kan man märka det i författarens entusiasm som smittar av sig i allt från anslag till själva skrivandet och utförandet. Senast jag läste en debut av samma dignitet måste ha varit när jag för ett och ett halvt år sen blev nästan helt golvad av Marisha Pessls Special Topics in Calamity Physics.

Hoppas bara att filmen inte tar fasta för mycket på kärlekshistorian och inte gör Henry och Clare alldeles för filmiskt vackra. Fast de förhoppningarna sätter jag inte stort hopp till – inte när Hollywoods giriga producenter är inblandade.