Alice gick hem, fast inte hos mig (men väl till sig)

Lewis Carroll: Alice’s Adventures in Wonderland & Through the Looking Glass (1865, 1872), MacMillan Children’s Books, 1980

Det känns som om det råder rena rama Alice-hysterin just nu. Vi städade källaren och hittade både den här utgåvan och en version på svenska. Och precis då hade jag på allvar börjat intressera mig för Tim Burtons film, så det passade ju bra att läsa om Alices olika äventyr, både för mig själv och för barnen. Sedan föll det sig också så att några vänner hade läst boken för sina barn, skulle läsa originalet på engelska, faktiskt redan hade sett den nya filmen och även hunnit med att se Disney-versionen. Snacka om att Alice är i ropet; åtminstone i min lilla del av världen.

Men hur var det då att läsa om Alice och hennes äventyr? Tja, det var väl lite si och så. Av någon anledning har jag alltid svårt för barnböcker av det lite äldre stuket, eller ja för de flesta böcker av lite äldre stuk, faktiskt. Jag vill gärna smickra mig själv med att intala mig att det är för att jag är en så modern människa, varför jag inte längre kan ta till mig berättelser som har lite drygt 100 år på nacken. Fast egentligen handlar det väl om att jag inte riktigt kan egga upp något intresse för den typen av berättelser; det är som om någonting saknas för att jag ska kunna uppskatta dem på allvar.

Och just så är det med berättelserna om Alice. Det känns som om de båda två rymmer många underfundiga och intressanta uppslag, men att de inte riktigt hänger ihop och bildar någon helhet. Det är som om det är något som liksom ligger och skaver och gör att det inte riktigt går ihop. Eller att det helt enkelt inte är tillräckligt drömskt för att man ska köpa att Alice drömmer, men heller inte så pass verkligt att man köper att det skulle vara på riktigt. Och det är med en rätt kluven känsla jag lämnar boken bakom mig, för den gav egentligen inte mycket mer än ett fåtal minnesvärda passager med ganska långtråkiga och ologiska transportsträckor däremellan. Fast kanske ska man skylla det på att jag inte lyckades hitta mina 1800-talsglasögon och läste boken genom mitt moderna filter.

Men det känns ända lite som om Lewis Carroll var en alltför medelmåttig författare för att klara av att förvalta de goda uppslag som han trots allt lyckades komma upp med. Och hans första tanke att hela berättelsen från spegelvärlden skulle tryckas med spegelvänd skrift är ganska befängd, men vittnar lite om hans något förvridna romantiska uppfattning. Och att böckerna sedan är skrivna om och åt den 20 år yngre Alice Pleasance Liddell – som var 13 när den första boken kom och 20 när den andra kom – skänker dessutom det hela ett stänk av gubbsjuka.

Det som främst uppehöll mina tankar när jag läste var att det här skulle kunna bli en alldeles sagolik berättelse om stoffet hamnade i rätt händer, hos någon som hade kunnandet att forma en intrig som matchar de olika uppslagen i fantasi och elegans. Och jag kan för lite om historien kring Alices vidare öden i bok- och filmvärlden för att kunna uttala mig om stoffet ännu har fått sin optimala uttolkare, men jag är mycket spänd på att se hur Tim Burton har lyckats. Det kan mycket väl vara en riktig soppa, men man måste ju få hoppas.