Den obarmhärtiga hungern

Herta Müller: Atemschaukel, Hanser Verlag, 2009

Det som genomsyrar allt i den här boken är en omåttlig känsla av hunger, framför allt efter något att äta, men även efter att få leva. Boken utspelas nämligen till största del i ett ryskt fångläger i Ukraina. I lägret vistas huvudpersonen Leo under fem långa år, från slutet av andra världskriget och fram till några år efter kriget.

Där lever Leo tillsammans med andra olyckliga som till synes slumpvis har valts ut till att hamna i lägret. Det vimlar av säregna karaktärer, alla märkta av den egenartade upplevelsen av att bo och slita och hungra och lida och våndas i ett fångläger, och alla skildrade på ett enkelt och karaktärsfast sätt.

Boken är långt ifrån underhållande och är heller inte särskilt underhållande skriven. Tvärtemot är den ofta ganska grå och trist i framställningen, med ett otal beskrivningar och torra iakttagelser som staplas ovanpå varann. Men samtidigt är det som om något sker med allt det som återges i det närmast monotona mumlet – det liksom växer och blir till något annat, något mycket större än sina enskilda beståndsdelar. Och däri ligger väl faktiskt något av Müllers storhet, det att hon vågar lita på sin berättelse och att den ska förmå engagera trots avsaknaden av inbjudande tilltal.

Herta Müller är stilistiskt säker och kan som få andra upprepa och variera liknande tematik i oändlighet utan att det känns tråkigt eller monotont, eller ens det minsta kvävande att läsa. Utifrån den här enda boken som jag har läst av henne har jag inget emot att de arton i Akademien valde att belöna henne med Nobelpriset. Och jag ska absolut hålla utkik efter fler böcker av henne i framtiden (och bland hennes tidigare böcker).

Det är rörande att läsa om hur Leo, när han äntligen blir frigiven – ja, frigiven och frigiven, lägret upplöses bara och kommendanten ber dem helt enkelt att dra – inte längre, ens 60 år senare, förmår äta utan att känna sig illa till mods. Så märkt är han av den allt genomsyrande hungern, som fick honom – och alla de andra i lägret – att hela tiden bevaka allt ätbart med högsta beredskap. Varenda ynka liten matbit var guld värd, och mer än det. Så även 60 år senare äter han noga varendaste brödsmula och tuggar omsorgsfullt för att maten ska vara längre och mätta bättre. För aldrig igen kan han lita på att det alltid ska finnas mat att äta. De fem åren i lägret förändrade honom för evigt. Och det är väl en lärdom – bland andra – som man kan dra av boken: att fångläger, som ju inte är helt ovanliga ens i vår nya civiliserade värld, inte på något sätt kan framställas som ”humana” – de sätter ofrånkomligen ett märke på de drabbade, ett psykologiskt ok som måste vara oerhört tungt att bära.

Till en början var tanken att boken skulle skrivas tillsammans med Oskar Pastior som själv suttit i ett ryskt fångläger (vilket även Müllers mamma gjorde) under den tid som boken utspelas. Men han dog 2006, så Müller fick fullborda boken på egen hand, och det är jag henne evinnerligt tacksam för. Den var verkligen en upplevelse.