söndag 9 maj 2010

Sf-epos eller platt och mesig thriller?

Isaac Asimov: Prelude to Foundation, Bantam Books, 2004

Oj, oj, oj, nostalgin är en stark, mörk kraft. Men den fick mig i alla fall att läsa om en av min ungdoms stora läsupplevelser: böckerna i Asimovs stiftelse-serie. Och den här gången på originalspråk.

Den här,
Prelude to Foundation, är den sjätte i raden (av totalt sju) och är en så kallad prequel; det vill säga: den utspelar sig, kronologiskt sett, före den ursprungliga stiftelsetrilogin och dess två efterföljare. Boken handlar om Hari Seldon och hans väg till psykohistorian, den vetenskap med vilken han kunde förutse det flertusenåriga imperiets fall och med vars hjälp han ville bidra till att bilda ett nytt och stabilare imperium tusen år efter det förra imperiets fall. Det handlar alltså om ursprunget till den psykohistoria som genomsyrar de fem föregående delarna i serien.

Men tyvärr handlar det inte så mycket om psykohistorian i sig, utan mer om hur Seldon blir ett jagat villebråd och hetsas mellan olika maktkonstellationer som vill använda honom och psykohistorian som ett medel för att säkra sin makt. Och det är det väl egentligen inte så mycket att orda om. För att kräva av Asimov att han i detalj ska förklara psykohistorian och dess mekanismer, är givetvis omaga. Det är ju en helt påhittad vetenskap som i de övriga böckerna fungerar just i sin kraft av att vara närmast magisk och så där sf-artat visionär.

Men samtidigt blir det lite tamt, när ens ungdoms fantastiska sf-äventyr – det stora rymdeposet – plötsligt förvandlas till mer av en sf-thriller med inslag av rymdopera. Likväl finns de element kvar som troligen var de som till en allra första början lockade mig till serien. För det första utspelade sig böckerna i rymden i en avlägsen framtid. För det andra var psykohistorian en vetenskap baserad på matematiken, ett av mina favoritämnen, som jag lätt kan förföras av än i dag. Och för det tredje handlade det om hur civilisationer uppstår och faller (jag har länge tänkt läsa Oswald Spenglers
Västerlandets undergång, vars cirkulära tidsuppfattning med olika kulturer som uppstår och faller, har en sällsam attraktionskraft på mig). Hela stiftelse-serien har nog också en hel del att göra med att jag så småningom fann mig spendera timme efter timme framför datorn med olika versioner av Sid Meyers fantastiska spel Civilization.

Javisst blir det lite tamt, kanske en aning urvattnat. Men ändå kan jag knappt lägga boken ifrån mig, det finns något som trollbinder mig; något som inte bara utgörs av nostalgins förtrollande kraft. Nej, det är något annat, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Något som också fick mig att formligen kasta mig över nästa prequel – jo, det finns två – direkt efter att jag hade avslutat den här. För det finns likväl en hel del kvaliteter i böckerna. Och Asimov är utan tvivel en ytterst skicklig författare, som har både stil och språk i sin makt. För trots att det blir lite formelaktigt, när Seldon, i sin flykt från olika maktgrupper, skickas runt till planeten Trantors olika sektorer, finns det ändå något levande och engagerande över det hela. Och trots att människorna i de olika sektorerna på ett nästan överdrivet genomskinligt – och stundtals ganska primitivt – sätt blir till en bild av vår jords olika folkslag, känns det ändå som om karln har något viktigt att säga.

Fast i slutändan handlar det inte så mycket om rymdepos eller psykohistoria. Och inte heller om matematik eller civilisationers uppgång och fall. Snarare handlar det om människan och hur hon agerar och reagerar i olika situationer. Det man framför allt får sig till dels i den här boken är en inventering av människan och hennes olika möjligheter och hur möjligheterna alltför ofta hindras av andra människors maktfullkomlighet och egocentrism – ungefär så som på jorden i dag, drygt 10 000 år innan stiftelse-serien utspelar sig; här finns således även en uppenbar politisk och ekonomisk resonansbotten.

Men i böckerna om stiftelsen finns ett stort undantag, en starkt lysande fyrbåk vid namn Hari Seldon: den store idealisten, som för människans och den civiliserade världens bästa, skapar psykohistorian. Tänk om det fanns en sådan människa, IRL. Det, ni.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar