Jag ska aldrig mer missa bilderna!

Marjane Satrapi: Persepolis, del 1, Ordfront Galago, 2004

Det känns som om jag borde ha läst den här boken för länge, länge sen, men det har liksom inte blivit av. Ett tag verkade alla prata om den och jag tänkte redan då: ”Ska jag läsa en tecknad serie så ska det vara den.” Fast det blev andra i stället och den här fick lydigt vänta. Tills min blick mötte den i facket för serieböcker på ett av de lokala biblioteken.

Så nu har jag äntligen läst den och det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det förrän nu. Och inte bara för att den var bra – för det var den – utan för att den var riktigt bra; och för att den gick så snabbt att läsa, men ändå gav så stort utbyte.

Jag gillar skarpt hur Satrapi utnyttjar sina egna, vardagliga upplevelser och relaterar dem till ett större skeende när hon sätter in dem i en social och historisk helhet, som effektivt illustrerar situationen i det dåtida Iran. Och trots att den helheten är ganska tragisk, rentav deprimerande, förmår hon krydda sina anekdoter med en välbehövlig dos humor. Och det är troligen en av anledningarna till att resultatet blir så lyckat.

En annan anledning är givetvis de enkla, men effektiva svartvita teckningarna som dryper av tusch och svärta och träffsäkert illustrerar bokens handling. Utan dem skulle det inte fungera lika bra. Jag kan fortfarande se lilla Marjanes olika känslouttryck framför mig, långt efter att jag slutade läsa. Och hur de vuxna träder fram ur bakgrunden och liksom skär med en kniv genom hennes oskuldsfulla verklighetsuppfattning. Och vips, träder ännu ett känslouttryck fram, fast diametralt motsatt det tidigare. Verkligen effektfullt.

När jag tidigare har läst tecknade serier, har jag i efterhand insett att jag oftast begår ett ödesdigert fel under själva läsningen (samma fel som jag nästan dagligen begår när jag läser olika berättelser för mina barn): jag har helt missat bilderna och bara plöjt igenom textmassan. Det är troligen mest av gammal vana – jag är trots allt textfokuserad som läsare. Men det innebär att jag missar stora delar av de olika serieböckerna och kanske är det därför jag aldrig riktigt har förstått det blandmedium som serieteckning faktiskt är. Bilderna är ju minst lika viktiga som texten, i många fall kanske till och med viktigare.

Nu ser jag fram emot att läsa också de återstående delarna i serie-serien. Att hoppas att de håller samma höga klass är förhoppningsvis inte att hoppas för mycket.