Den andra uppföljaren gick lite fortare att läsa än den första. Kanske var det för att jag var mer insatt i ämnet och kunde plöja på lite fortare, eller så var det andra omständigheter, som att jag hade mer tid än när jag läste förra boken, eller helt enkelt för att boken hela tiden kändes engagerande och medryckande.
Och jag är verkligen dubbelt glad. Dels för att jag överhuvudtaget tog mig tid att läsa om alla sju böckerna i Asimovs mäktiga stiftelse-epos. Dels för att jag läste dem i den troligen mest givande ordningen, som visade sig vara i den ordning som de skrevs. För de två sista, de båda uppföljarna, avslöjar alldeles för många detaljer som man helst inte bör känna till när man läser de tidigare böckerna. Så om någon tänker ge sig på att läsa den här serien, rekommenderar jag verkligen att man börjar med den ursprungliga stiftelsetrilogin, det vill säga Foundation, Foundation and Empire och Second Foundation, för att sedan fortsätta med de två fortsättningarna Foundation’s Edge och Foundation and Earth, innan man slutligen tar sig an de två uppföljarna. På så sätt får man ut mesta möjligt av de sju böckerna, som alla har sina förtjänster.
Precis som den föregående uppföljaren – Prelude to Foundation – handlar den här boken om Hari Seldons kamp för att fullborda psykohistorian innan imperiet faller samman. Och liksom i den föregående boken sägs inte så mycket om psykohistorian i sig, utan mest om de olika skeenden runt omkring på planeten Trantor. Men i den här boken kommer vi också närmare personen Hari Seldon och hans innersta kretsar. Vi får mer ingående skildringar om hans relationer till sina närmaste och hur han, i princip, offrar dem för mänsklighetens bästa, det vill säga för psykohistorian.
Det blir även en del död och elände i boken, men det är på många sätt perifert och får inget större genomslag, vare sig i boken eller för läsaren – och det trots att det gång på gång upprepas vilket oerhört slag tragedin innebar för Hari Seldon. Ändå fortsätter han kämpa för att fullborda psykohistorian och lämnar slutligen över rodret till sin sondotter Wanda, som i det dolda har en central roll för det kommande utövandet av psykohistoria. Men exakt hur den rollen artar sig, tänker jag inte avslöja här – jag vill inte förstöra för eventuellt nytillkomna läsare.
Summa summarum tycker jag att alla böckerna i den hör serien har varit klart läsvärda, om än på olika sätt. De första tre för sitt fokus på hur en civilisation uppstår. De två nästa för sitt undersökande av människan och hennes drivkrafter. Och de två sista för att de lite cyniskt skildrar människans och civilisationens tillkortakommanden.
Och tillsammans utgör de ett fantastiskt litterärt verk, fyllt av insikter om mänskligheten, civilisationskritik och härlig sf-utopi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar