Filosofiskt estetiserande

W.G. Sebald: Svindel. Känslor (1990), Bonniers, 2009, övers. Ulrika Wallenström

Den tyske författaren W.G. Sebald debuterade sent i prosagenren. Han var 46 år när den här boken, som är hans debut, gavs ut 1990. Sebald var professor i tysk litteratur vid University of East Anglia i Norwich, men dog i en trafikolycka år 2001. Innan dess hann han få ytterligare tre böcker utgivna.

I sina böcker skildrar Sebald kulturella företeelser på ett väldigt personligt och utlämnande sätt. Bland personer som passerar revy i den här boken finns Henri Beyle (mer känd som den franske författaren Stendahl), Franz Kafka och Sebald själv. Sebalds språk är oerhört intrikat och svårgenomträngligt men samtidigt kristallklart och exakt. Det liknar inte mycket jag har läst förut. I långa, vindlande meningar, som liksom spretar åt många olika håll samtidigt och innehåller otroligt mycket information i flera olika bisatser, går man nästan vilse – och Sebald med, kan det ibland kännas som – men på något förunderligt sätt knyter han nästan alltid ihop alla sina tankar och hugskott och får på ett mästerligt sätt meningarna att hänga samman och fungera. Och tur är väl det, för annars skulle hans filosofiskt knastertorra ton ha varit i det närmaste outhärdlig. Men om man härdar ut, märker man snart att det händer något med texten, något som gör att den lyfter och får de svårgenomträngliga slöjarna att skingras så att något essentiellt och svåråtkomligt kommer i dagen. Och då väller allt bara fram: både känslorna och svindeln.

Detta snåriga, men mästerligt hanterade språk ackompanjeras dessutom av intressanta bilder från svunna tider, som man ibland undrar över hur Sebald har lyckats komma över. De skjuts liksom in mitt i meningar och fyller ut där orden inte längre tycks räcka till och kompletterar med djupare innebörder. Njuter man inte av Sebalds språkliga behandling, kan man i stället roa sig med att njuta av hur han låter de härliga bilderna samspela med både språk och sidlayout.

Men om man till fullo vill kunna njuta av språket, är det ett måste att man är koncentrerad när man läser, annars går man definitivt vilse. För det är en prövning, och ibland en ganska utmattande sådan, att komma in i Sebalds skrivsätt och låta sig fångas upp av hans tekniskt avancerade språk, men när man väl är där är det värt alla ansträngningar. Fast jag måste erkänna att jag var lite okoncentrerad under vissa delar av boken och därför inte riktigt hängde med i alla skildringar och resonemang. Men det är inte hela världen, inte om man ändå kan finna njutning i de språkekvilibristiska övningarna.

Och när jag för knappt ett år sedan läste hans ”Saturnus ringar” (1995; Bonniers, 2007) var jag mer på hugget och kunde följaktligen också njuta lite mer. Och nästa gång ska jag nog försöka läsa honom på tyska. För ibland – men bara ibland – känns hans meningar inte helt lyckade på svenska – som om de fortfarande är lite anfrätta av den speciella tyska syntaxen. Men missförstå mig inte – översättaren har gjort ett riktigt hästjobb, och för det mesta med den allra största äran.