Jag gillar verklige
n det här formatet: en liten bok, närmast kvadratisk, och kort dessutom. Det känns som om det är rätt få svenska författare som specialiserar sig på ett liknande kort format. För mig handlar det framför allt om Magnus Hedlund och nu aktuelle Magnus Florin. Och bland de lite yngre författarna kan Pär Thörn och Sara Villius sorteras in i en liknande kategori. Om man nu ska renodla just formatet, för de skriver ju rätt olika allihop.Just den här boken handlar om en kvinna som i sin ålderdom sitter på ett äldreboende och tänker tillbaka på livet. Hon minns sin ungdom i ett tropiskt land, styrt av en diktator (enligt Hedlunds efterord handlar det om Surinam i norra Sydamerika). Kvinnan och hennes man drev en affärsrörelse och blev en dag arresterade. I fängelset upplevde de hur många av de andra fångarna kom och hämtades för att avrättas. Av någon anledning släpptes just kvinnan och hennes man, men de kunde inte längre leva normala liv i landet. Så småningom tynade hennes man bort och dog medan kvinnan åkte tillbaka till sin dotter i Europa.
Runt denna berättelse om diktaturens fasor spinns en hel del andra fragmentariskt återgivna berättelser om sökande efter isolerade indianstammar, om sonen som drabbas av cancer och andra historier ur kvinnans liv.
Men är det verkligen som hon minns? Själv inser hon plötsligt att hon drömmer. Eller rättare sagt att det sitter någon hos henne och berättar hennes minnen för henne. Men det står aldrig riktigt klart om det är en hallucination, eller en effekt av hennes lite speciella liv. För samtidigt minns hon plötsligt att hon ofta, och under långa perioder, har varit liksom försvunnen ur sitt liv, att hon kan vara en odöd. Här blandar Hedlund skickligt, och tidstypiskt, in olika anekdoter och teorier om zombies. (De senaste åren har ju vampyrer, varulvar och zombies gjort bred comeback inom nästan alla kulturyttringar.)
Men Hedlund går ganska subtilt till väga och smyger liksom in stoffet, varför det aldrig blir helt uppenbart om kvinnan är en zombie – eller odöd – eller om hon bara är gammal och förvirrad. Och just här framhävs det korta formatets fördelar, för i stället för att skriva läsaren på näsan, kräver det här formatet att författaren jobbar med antydningar och anspelningar. Inget kan bli – och blir inte heller – helt och hållet förklarat eller färdigutrett. I stället tvingas läsaren till en medskapande aktivitet, tvingas själv att tänka och resonera kring det lästa.
Kanske är det just därför jag gillar det här formatet och dess författare. Böckerna riskerar inte att bli några tegelstenar som gör läsandet till mer av en fysisk övning, och inte heller till evigt långa berättelser som liksom vägrar ta slut. Men samtidigt är böckerna heller inte alltför korta, vilket jag ofta kan känna att noveller är. För mig är kortromaner en underbar mellanform mellan det alltför långa och det alltför korta. Och när man dessutom får förmånen att läsa en så pass skicklig författare som Magnus Hedlund, som ju länge specialiserat sig på sitt speciella format, ja då är det mest ren njutning. Fast just den här gången känns storyn kanske inte helt klockren eller så jätteengagerande; men det är egentligen en rätt bagatellartad invändning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar