Kärlek och tidsresor

Audrey Niffenegger: The Time Traveler’s Wife (2004), Jonathan Cape, 2008

Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av The Time Traveler’s Wife. Efter att ha läst baksidans flashiga omdömen, som alla tycktes ropa högt om bokens kärlekshistoria, så befarade jag det värsta: en romantiskt sötsliskig skildring, där science fiction och tidsresor bara var bielement. Tack och lov förtogs de förväntningarna nästan omgående.

Till en början var boken i och för sig ändå en aning svår att få grepp om, men när jag väl började fatta hur den var uppbyggd, med sina olika tids- och platsangivelser, föll det mesta på plats.

Boken handlar om Henry och Clare och deras kärlek till varandra. Henry är en så kallad CDP, en ”Chrono-Displaced Person”, det vill säga en person som färdas mellan olika tider utan att själv helt kunna kontrollera när eller vart han reser. Clare är konstnär och träffar Henry för första gången som litet barn. Henry är då vuxen, men har rest tillbaka i tiden. Under hela Clares uppväxt träffas de upprepade gånger, hela tiden med skiftande åldersskillnader, eftersom Clare lever sitt liv med tiden, medan Henry lever sitt liv mot tiden. Sakta men säkert utvecklas i alla fall deras kärleksrelation och när Clare är drygt 20 år träffas de i Chicago i bådas naturligt kronologiska tid – fast Henry har ännu inte träffat Clare, det gör han först senare (även hans liv följer ju en viss naturligt given kronologi, har också en specifik riktning, men gör hela tiden avstickare till andra tider.)

Givetvis är det kärlekshistorian och dess alla komplikationer som står i centrum i boken, men ändå är det själva tidsresandet som fascinerar mest och som får mig att förundras och läsa vidare. Och det är ju just tidsresandet som gör kärleken komplicerad, för plötsligt är Henry försvunnen och Clare kan aldrig veta när han kommer tillbaka; eller ens om han kommer tillbaka. För när Henry reser i tiden kan han inte ta med sig någonting. Varje gång dyker han upp i en annan tid helt naken och utlämnad åt omständigheterna. (Om man vill kan man i det här givetvis läsa in en tematisk upprepning av födelse och död: man föds till världen som ett oskrivet blad och man får inte ta med sig något när man dör.) Och på samma sätt kommer han tillbaka. För Clare och Henry är det bara en fråga om tid innan Henry kommer till en annan tid och blir överkörd av en buss, eller hamnar i en het källa eller något liknande. Varje gång måste han dessutom snabbt skaffa kläder och pengar för att kunna överleva och han har utvecklat stora talanger för bådadera; ganska hänsynslösa sådana, men när det gäller överlevnad är väl allt tillåtet. (Här kan den som vill tolka in något liknande det socialdarwinistiska credot ”den starkaste överlever” och liknande kryptofascistiska teorier; jag försöker dock, så gott det går, att bortse från sådant.)

Det som starkast fascinerar mig är alltså hur Audrey Niffenegger så väl lyckas iscensätta och genomföra en så invecklad tematik som tidsresor ändå är. För hur ska man egentligen förhålla sig till tidsresor? Kan man åka tillbaka i tiden och ändra skeenden och händelser och därigenom förändra framtiden? Eller kan man i princip bara vara en passiv åskådare som inte kan ingripa? Har människan en fri vilja eller inte? Tja, både och, verkar Niffeneggers svar vara. Henry har i boken inte mycket till fri vilja. Till exempel tvingas han gång på gång uppleva sin mammas fruktansvärda död på motorvägen, utan att kunna ingripa eller förändra något; han kan bara se på, och då också se sig själv resa till en annan tid just då deras bil kraschar in i en lastbil framför dem. Henrys liv förefaller vara helt determinerat. I bokens universum tycks allas liv styras av en okuvlig determinism, men för alla utom Henry tycks det inte vara något som upplevs som särskilt besvärande. Men alla andra lever ju sina liv helt och hållet framlänges och blir därför aldrig varse determinismen, medan Henry hela tiden färdas fram och åter och får uppleva saker ur skiftande perspektiv. För honom blir determinismen ytterst påtaglig, och besvärande.

Och det är väl det jag gillar bäst med boken, att Niffenegger faktiskt använder tematiken om tidsresor till något annat än att bara skriva en annorlunda kärlekshistoria. För hon ställer ju intressanta och givande frågor om filosofiska dilemman som determinism och fri vilja. Precis som all god science fiction utnyttjar hon genren till att ställa de stora frågorna kring vad det är att vara människa, samtidigt som berättelsen utvecklas på ett ganska lättsamt och intresseeggande sätt.

Bokens hela uppbyggnad är suveränt genomförd och jag kan bara erinra mig en liten felaktighet i alla komplicerade tidsangivelser om när och var Henry och Clare för tillfället är och hur gamla de är just då; och det kanske bara var jag som förstod fel, för det är lite snårigt att ta sig in i bokens mycket speciella lek med olika tidsplan. Det märks verkligen inte att det här är en debutbok, åtminstone inte till språk och komposition; möjligen kan man märka det i författarens entusiasm som smittar av sig i allt från anslag till själva skrivandet och utförandet. Senast jag läste en debut av samma dignitet måste ha varit när jag för ett och ett halvt år sen blev nästan helt golvad av Marisha Pessls Special Topics in Calamity Physics.

Hoppas bara att filmen inte tar fasta för mycket på kärlekshistorian och inte gör Henry och Clare alldeles för filmiskt vackra. Fast de förhoppningarna sätter jag inte stort hopp till – inte när Hollywoods giriga producenter är inblandade.