De överlastade metaforernas mästare

Det är länge sedan jag tröttnade på Björn Ranelid, hans böcker och hans språk. Men när jag första gången stötte på honom, när jag läste "Mördarens öga" (1990) och "I glastiden" (1985), blev jag smått tagen på sängen. Jag upplevde böckerna som smått fantastiska. Men senare, när jag gav mig i kast med "Mitt namn skall vara Stig Dagerman" (1993) avtog entusiasmen ganska dramatiskt - den boken kändes lite väl pretentiös. Sedan växte avståndet mellan mig och Ranelids allt mer och när jag för några år sedan åter gjorde bekantskap med hans skrivande, den här gången med "Paradisets nycklar hänger i helvetet" (2007), ja då var allt redan för sent. Maken till patetisk bok har jag sällan sett: överlastad både av metaforer och pretentioner virvlar den fram i ett tafatt försök att kommunicera med George Bush. Inte bra.

I dag kommer Ranelids nya bok ut. "Kniven i hjärtat" heter den, och jag hade inte tänkt att ägna den något intresse över huvud taget. Och mitt intresse steg knappast efter att ha läst det karln kläckte ur sig om kvinnor, erotik och barnafödande i DN på internationella kvinnodagen. Som vanligt utnyttjade han sitt förhärskande patriarkala perspektiv, som han misstar för att vara feministiskt.

Men så råkade jag ögna igenom dagens kultursidor på DN, och där sitter han, lojt försjunken i en tillgjord pose och tar upp plats. Ingressen fångar mitt intresse: "Många kritiker anser det vara dålig smak att gilla Björn Ranelid. De har bara fel läsart." Fel läsart? Kan det vara så enkelt?

I recensionen argumenterar Dan Jönsson mycket framgångsrikt för att Ranelid är ett unikum i svensk prosa och att han inte skriver retoriska pekoral, utan att det är det högstämda som gör Ranelid intressant. Jönsson vänder på resonemangen och menar att det som Ranelid ofta kritiseras för, egentligen ska uppfattas som hans styrka. Att Ranelids omständliga metaforer, staplande av aforismer och associationer som oftast känns sökta och ansträngda, snarare är det man ska läsa honom för.

Jag är inte helt säker på att jag hänger med Jönsson hela vägen, men det var väldigt uppfriskande att läsa en lite mer nyanserad bild av Ranelids författarskap.

Vill man i stället befästa sina fördomar, kan man läsa recensionerna i någon av följande nätpublikationer: Örnsköldsviks Allehanda, Helsingborgs Dagblad, Sydsvenskan, Norrköpings Tidningar eller Expressen.